ned, fom kostat många lifwet. Tåpige flan war obeqwämare, men säkrare. Grufarbetaren stack den ena foten i öglan och Höll fig fajt mid tåget med bägge händerna. På detta fött kunde man ens rast skara fig, i fall tåget brast; men reremot hände ej få fällan, att personer föllo ur den swängande korgen. Nu be gagnas i allmänhet en bur, som liknar en jernwägswagn, endaft med den fil: nad, att han rör sig lodrätt stället för wågrätt. På detta sätt kommer man lätt och beqwämt på 4 eller 5 mir nuter 12 a 1500 fot djupt ned jorden. Så snart buren kommit ned till arvuf wans botten, framtaga arbetarne sina ljus, werktyg och säkerhetslampor. En uppsyningsman af dem, som äro der nere, säger: arufwan är fåfer! och nu fortsättes färden till det inre, Folket framgår twå och twå först på den öpp: na och temliga höga hufwudgatan och derpå in i bergwerkets små sidogångar, hwarest man är twungen att gå mer eller mindre lutande. Grufarbetarne, som merentels äro småwäxta, finna fig godt teri, men, för besökande, fom ej äro wana wid unterjorriska färder, blir tetta snart en tröttande och beswärlig wandring. Till en början bära arbe: tarne bart brinnante ljug; men det dröjer ej länge förrän de måste släcka vem, ef: ter att hafwa tändt sina fäterhetalampor, ty djupare in i grufwan finnes en mycken et af ven farliga grufaasen. Dens na skulle kunna lätt antändas af en fritt brinnande låga och explodera. Övufarbetarne tyda ej mycket om denna lampa, ty bon fpriver endast ett swagt sken och derföre inträffa ofta explofioner, emedan folket, twärt emot alla tillsägelser, hafwa täntt fina ljud. Efter långa wandrinz gar genom willsamma irrgångar, fom mer foltet änrttligen till de ställen, ter stenkolsbrytningen fan börja. En fpets sig hammare och en spade äro re enda werktygen. Med dessa famt ett par ki lar skola arbetarne bryta stenkolen ur jordens inelfwor. För att kunna bryta mycket, erfordras ide ilott styrka utan äfwen händighet, och arbetarne måste ti vigt öfwa fig teri, sör att unna förs tjena hög arbetslön Den största mängd stentol, en arbetare dagligen kan bryta, belöper fig till 6 tunnor. Der ftenfoldlagret är mägtigt, gör kroppsstyrka biita werkan, men är lagret tunnt, beror vet mesta på händighet, emedan armen och hammaren vå hafwa endast ringa utrymme att röra fig uti Förett bätt. re funna komma ät, måite arbetaren kröka fin kropp på ett riktiåt onaturliat sätt, och derigenom söka att upptaga så litet rum fom möjligt. De liaaa ans tingen på ett eller bägge lnän, lägaa fig på fivan eller på ryggen, fitta nedhukare o. s. w. Jsynnerhet är arbetet anfträns gande, då lagret är både hårdt och tunnt. — Arbetarne komma i stark swettnina; dertill komma uttunstningar af ruttnande träd och djurämnen, hwilka dunster nar turligtwis blifwa ännu swårare i den starka hettan, Luftdrag finnes föga eller intet nere i grufworna. Det ine af en stor mina liknar en underjortit stad. Här finnes den stora hufwudgatan och till höger och wenster löpa en mängd sidogator. Likasom öfwer London eller Paris har man en karta öfwer hela grufwan; hwarje gång är bekant od) har sitt särskilrta namn och dessutom wet man med noggranhet, i hwilken del af grufwan der arbetas och hwem fom arbetar der. Tilllka herr star sträng tukt; ver finnes en öfmers uppsyninasman, fom har oinskränkt myndighet, och under denne lyda underupp: syningsmän. — En af de wiatigaste uppe gifterna är att skaffa frisk luft iniarufe wan. Der finnes ju 3 til 400 perfor ner under jorden, några temligen nära uppgången, andra längre derifrån; men alla mäste andas och dernere finnas icke allenast i och för sig skadliga gasarter, utan luften förpestas dessutom genom de många menniskornas andedräat och ut dunstningar. Man har rälnat ut, att hwarje arbetare måste till sitt bruf bafwa 250 lubitfot luft i minuten. Der: före måste man förja för, att hwarie minut föres en ström af 30 till 50,000 tubiffet lujt ned i arufwan och att dens na fuft fon strömma fritt omkrina i gångarne samt föra bort med fia för skämd luft. Men det är ei tillräckliat att blott leda en ster månar luft ned i te aa la a fl AAA får Att Täta