genom Sphensliga figur, asplöf... Han .. Skall han gå ner det fegt ... ... Han ser ej . Huru finna utrden till Repslatjuter så hemskt; knotor, hvilka den 3 jord, knaka här vissnade rosor honom;... och så vidt han vill bestraffning på n utaf och töruktan för denna förtviflans rda, fantasifulla ad åt det håll, tror sig hafva rebanan ... han . han törnar mot istar fram, sträcktan framför sig. ett ångestrop och öppnad, illa öfe glaslyktan mot gossens visst imorgon saknasymnasister, och , att nästan de odo af dem, som hade sina logis Öst-om-bäcken. Efter bönens slut kommo de halfvakna och i vårdslös toilett, en då och en annan da. Kalfvarner, som försummade sig, fingo smörj; poxarnen bölade hotande och korfvarne, och oppaltarnep gingo der, som mörka moln, väntande endast på den olycklige opåslagaren mot hvars hufvud och pbänkvärmarer (ett likaså originellt som talande namn på en viss, alldeles oumbärlig kroppsdel) deras vredes blixtar skulle ljunga. Men hvarföre dröjer han, den oefterrättlige?... Ej nog med att han så illa försyndat sig att mankera herrar Öst-om-bäckares, ämnar han äfven absentera från lektionen! — Nej! detta går för långt, mumlar man i öfre ccetus. — IIvar är vlilla mamsellen?o — skriker en ppalto i dörren till kalfkitten (primaoch secunda-gymnasisternas klass). Kalfvar! allons att hemta upp vlilla mamselleno, han skall smörjas! Men han fanns ej i sitt logis, han fanns ej i någon af kamraternas, men i dödgräfvaren Anderssons lilla fattiga koja, på en simpel halmbädd, lag han med blossande ansigte och blodig tinning, i full yrsel. Dödgräfvaren, som aftonen förut öfver den nyss öppnade grafven kastat några bräder, ämnade s3 dit för att komplettera sitt verk, och då han, klockan half till 6 på morgonen, sedan stormen stillat sig och regnet upphört, anlände till platsen, fann han den unge gymnasisten, till hälften sanslös, med blödande ansigte, luta sig mot grafvens ena vägg. IIan bar honom till sitt eget hem, som låg närmast kyrkogården, och öfverlemnade honom till sin hustrus omvårdnad. Läkare eftersändes; man gjorde allt hvad göras kunde; men förgäfves. Den förkylning, han ofrivilligt sig åsamkat, var af obotlig art och efter några dagars sanslöshet och de ohyggligaste plågor, klippte benrangelsmannen af den fina träd, hvarmed ynglingen ännu fästades vid lifvet — och allt var förbi! Så gick ett lofvande ämne till en nyttig medborgare förloradt för samhället. Ett hopp med rosiga kinder och vingar på skuldran flydde denna materiens murknade stoftverld, der det gifvit så många anledningar till glädje, väckt så mången lärares välvilja och förvåning, skänkt sina anhöriga så mången stund af oblandad sällhet och kring sitt ungdomslif gjutit en gloria af oskuld och eftertänksamhet. Det gick förloradt, till följe af en godtycklig ungdomens institution, hvilande på öfversitteriets lösliga sandbotten, uppbyggd och fulländad under tidsande af skolastiskt tyranni, och ändå talar ännu i dag mången, för öfrigt rättänkande, man om denna penalism, såsom ett non plus ultra af föredömen till ordning och skick lärjungar emellan. en sett ett litet hvartill den likväl följder, Vi hafva här exempel på de kunde leda. ÄAnhörigas tårar, hembygdens deltagande och ett minne, älskadt af förmin och kamrater, äro blommorna öfver den för tidigt bortryckte, förhoppningsfulle ynglingens graf. Men de utgöra en treväppling, som mången gråhårsman skulle önska sig inflätad i cypressen öfver grafkulle. hans egen (Forts.) IIvarjehanda. Afslöjadt inkognito. IIerr U, entreprenör för renhallningen i Stockholm, hade länge önskat besöka katolska kyrkan för att göra sig underkunnig om hur der gick till. Ilan begaf sig derför en helgdag i väg till ort och ställe. Ett par dagar derefter tillfrågades han af några bekanta hvad han tyckte om tillställningen. Åhjo,svarade U., onog var det gentilt alltid, det var gentil musik och fan så snygga prester, men på slutet — förargade det mig, det kan jag inte neka — på slutet kommo der nägra okynniga pojkar och dinglade med och rökte ikring oss, men då sa jag till med — vi äro igenkända, sa jag, kom — Apor som soldater. I Amerika går det icke mera till såsom förr. En mindre truppstyrka från Syd-Carolina små pytsar bokhållaren, som var blef nyligen afväpnad af apor, men vi måste tillägga, att manskapet utgjordes af negrer. De svarta äro i allmänhet mycket sömniga och tröga. En natt hade hela besättningen i Jacktown insomnat. Denna natt hade tilloch med skyldtvakten lagt sig ned på marken och snarkade. Alldeles invid den plats, der truppen var inqvarterad, fanns en mängd kokosträd. I dessa hade sedan nägra dagar en hel familj af stora apor inlogerat sig ock studerade noga negrernas rörelser samt gjorde grimaser åt dem. Denna märkvärdiga natt, då allt var lugnt, närmade sig de listiga djuren först skyldtvakten, togo från honom geväret, och en af dem började genast att göra vakt i hans ställe. Sedan gingo de in i högvakten, plundrade alla vapen och ställde till ett förfärligt väsen. När de svarta vaknade upp ur sin ljufva sömn, trodde de, att de hade framför sig en legion af smådjeflar och flydde, under det de uppgäfvo fasansfulla skrik. Efter denna stund utföra aporna militäriska evolutioner, som de lärt sig af negrerna, slå trumma och blåsa klarinett. Ingen vågar närma sig platsen för att afväpna dem, ty äro laddade, och det kunde lätt inträsla, att aporna redan äro skickligare än egrerna. n gevären Ä