der; om snödrifvor upptornades på gatorna, som anslagspropositioner på våra ostånds-bordo; med ett ord: i hvad väder som helst, under hvilka omständigheter som helst, ålåg det kalfven att klockan 4 på morgnarne löpa kring hela staden med ljus och lykta och väcka alla, så väl kalfvars som oxarp, korfvar och ypaltar). IIan skulle då elda åt dem och derjemte ansvara för deras vederbörliga uppväckande, ett göra, som mången gäng ej hade sig så lätt och som derföre maste gå med handkraft, hvaraf troligen också ordet: ysla på (som detta väckande kallades) har sin derivation. Så obehagligt detta aliggande än var, erbjödo sig dock dervid emellanat rätt välkomna anledningar att få hämnas någon kittslig oxesn eller despotisk korfs eller hardhändt ypaltsv örfilar, och om en slik matador ej genast behagade vakna, hände nog att han fick Lindbloms lexikon eller Xenophons anabasis på skallen, utan att likväl någon af dem synnerligen riskerade att fastna derinnanför. Vidare skulle kalfvew betjena med renskrifning, springa ärenden, köpa snus, ringa i skolklockan, bära in vatten, observera lärarens ankomst, bekosta bollar och selster m. m.; samt först och sist vara hvarjoms och enoms i de öfre klasserna aldraödmjukaste och underdanigste tjenare. Det är naturligt, att mycket af den tid, prima-gymnasisten behöfde egna åt sina studier, sålunda bortsluddrades, och mangen yngling med mindre godt hufvud fick bittert denna penalism, ett ogräs, som de nyare reformerna lyckligtvis undanrensat. Men det var ej blott i intellektuelt afseende, som den tidens penalism någon gång verkade menligt på dess offer; det gafs tillfällen, då äfven deras det äfventyrades. röna allvarsammaste tillfällen voro lyckligtvis få och rent af enstaka Det är ett sadant exempel vi vilja anföra. Det är en etternell vi krans af rosor, som minnet bundit samman af de oförgätliga skolären. Bland de många på gymnasiet uppfysiska helsa på deraf Dessa och nåmnas endast undantagsvis. infläta i den flyttade, år 18—, befanns en ung gosse. saväl till alder som fysik ett undantag från den tidens gymnasister. Ett fint, qvinligt, rödblommigt ansigte omfattades af ett becksvart, glänsande, lockigt hår, som flöt i vågor ner öfaxlar. Ian liten till växten, späd och svag, och hela hons utseende påminde ovilkorligen om en till gosse förklädd flicka. Lynnet, proportioneradt efter hans späda kropp, var vekt, sensibelt och oändligen nervöst. Den till tafatthet gränsande blyghet, som var ett af hufvuddragen i hans väsende, i förening med hans jungfruliga utseende och qvinliga stämma, förver hans var frukterna af skaffade honom öknamnet Lilla mamsellen. Men denna vlilla mamselb var ett stra hvassare, alla våra blåstrumpor tillsammantagna. Isan reciterade nemligen Virgilius säkrare ett enda stycke i Fritiofs saga; Ovidii metamorfoser flöto lättare från hans tunga, än den mest perotiskap sonett af Böttiger. Xenophon och Horatius voro bonom kärare, än någon af än sin än stadens fruktmånglerskor, de enda graansatts af Så var den cer, som han, med nagon förtrolighet, närmade sig. mamsellen beskaffad. En oktobermorgon brusade höststormen genom staden. Regnet piskade fensterrutorna och smattrade i gatstenarne som en gevärssalfva, vattnet forssade i rännstenarne och i trädgärdarne hvirflade de affallna, gulnade löfven omkring, som onda andar i yrande ringdans. Mörkret låg, som ett kolsvart bartäcke, öfver staden, och insvepte hvarje föremål i sin slöja. I ett sådant väder sag man, kl. 4 på morgonen, ett ljussken blixtra genom mörkret. Det syntes i skolgärdens närhet och nalkades under en svängande rörelse ner åt gatan. Ljuset kom från en lykta, buren af en stackars Hkalfs, som var ute för att oslå pån. Det var en ung, spenslig och vek figur. Hans gång var halfspringande och ofta såg han sig skyggt tillbaka, liksom hade han fruktat att hafva höstnattens alla gastar i hack och häl efter sig. En tunn boajour slöt sig, tätt ihopknäppt, till hans späda former och kring lifvet hade han bundit en resbindel i flera hvarf. En mössa, med platt, vid kulle, hängde genomblöt baköfver hans hufvud och kring halsen hade han på halfslag knutit en röd, s. k. sjömanshalsduk, hvars långa hörn fladdrade bakut för blåsvädret, som blodröda vingar på en korpunge. Det var vlilla mamselleno. Kommen ner till den gata, som från stora torget tvärskär den egentliga storgatan, vek han af till venster och begaf sig af till den trakten af staden, som i dagligt tal kallas 5Öst-om-bäckenePå denna stadsdel och på Repslagaregatan hade han en hel mängd att väcka och han ville nu först taga Repslagaregatans ysjusofvare, för att sedan, på atervägen, väcka Öst-om-bäcksgatans. Till den ändan rigtade han sina steg åt den gamla domkyrkan, öfver bvars af en skröplig stenmur begränsade, kyrkogård, han ville taga en genväg. Knappast hade han tagit tio steg inom den trånga stegporten, förrän en vindstöt, i förening med upphvirflande löfhögar, fattade i hans lykta och vände den upp och ned öfver hans hand, hvarvid ljuset ögonblickligen släcktes. Becksvart mörker rundt omkring!...