wåren är blott en wåt oc smutsig win: ter; sommaren är alldeles förswunnen, den är f. n. en öfwergång mellan wår och höft, och i stället för de melankoliska ftormar, fom förr piskade af löfwen eller wräkte omkull de utgångna träden, ut: märker fig sjelfwa höften genom denna Hara himmel, denna torra luft och solens glans, om ide wärme, fom förut tillhörde sommaren. F. n. är wäderleksläran kommen alldeles på willospår. Kännetecknen på årstiderna äro utplånade och medeltemperatus ren har betydligt förändrats. Det regnar alltid och lilwäl aftaga wattendragen i fullhet, de stiga efter ett Häftigt regn, men sjunka snart tillbafa till en alltmer och mer aftagande Höjd; de antaga, tort fagtt, lkarakteren af berg floder. Man anmärter dessutom att regnet i stället för att falla i fina oc uppmjufande droppar, kommer i plötsliga skysall, med stora droppar, ofta i sådan wattenmängd som i de tropiska länderna. Sålunda har klimatet i England, der det finnes så höga berg och hwarest slätterna äro de förherskande, förändrats till ffoglöfa bergs ti mat med alla de häftiga wexlingarne i temperatur, regn, blåst och llar himmel. Detta tan sannerligen bringa jordbyutarne i förtwiflan, hwilka suart lunna nöd gas twelsamt spörja fia sjelswa wid hwad tid de skola arbeta och besa sina sält. Det finnes mycket antagliga traditioner om att windrufwan förr mognat i Cugs land och att man der till och med beredde win, och fastän medeltemperaturen höjt fig något efter wattenafledningarnes alls männa införande, är det lifwäl ide desto mindre sannt att somrarna äro mindre warma och wintrarna mindre lalla än före ut; med andra ord, sommarens medeltemperatur har aftagit och wintrens tilltagit. Då detta är gifwet, är det icke swart att jörklara orsaten till det engelska jord brulets dåliga tillständ. Höftarbetena, på hwilla frosten förr utöfwade ett så mål: görande inflytande, ha förlorat sin nytta och om man ej hade den djupa bearbetningen med ångplogen eller med de starla undergrundplogarne, skulle man ej wara i stand att bereda jorden för wårsäden. Rosworna, ett af de wärdefullaste närings medlen för kreaturen, förtäras af nuyrias der insetter, hwillas larver ide kunnat förstöras om wintren af frosten, eller ock ruttna de i jorden af en litadan sjnidom, fom den hwilten angriper potäter. Af: wen denna rotfrukt, fom härstammar från warma länder, fär ej tillräckligt wärme för att lunna mogna; häri ligger förmodligen fröet till potatissjntan, hwillen mir far fig efter en plötslig aftylning i mä dret. Men näst potäterna är hwetet os twifwelaltigt den skörd, fom behöfwer mesta wärmen under mogningstiden. Dettommer föga an på huru tallt det är, få länge plantan är ung. Hwetet motstäår med lätthet den strängaste löld; men då den bemlighet fulla befruktningen förfiggår bes höfwer ywetet den Höga temperatur, fom förr utmärlte wåra somrar. J Frantrile ha wi den ännu, men i England sinns den ide mer. Hwad fan man tillskriswa denna mört: tiga förändring i Englands klimat? Helt wisst är detta en swår fråga att beswara. äran om wäderleten är annu så föga ute wecklad, att det skulle wara mycket oklolt of mig att fafta mig öfwer en få inmedlad och swär wetenskaplig fråga. Allt hwad jag kan göra är att framställa några ideer, hwiltta måhända tunna tjena till ftudjer punkter för de lärdas undersötningar. Det finnes personer, som tro att en: gelemännen missdrulat wattenafledningen. Derigenom att man welat uttappa ängar och förr och derigenom att man frömförallt förstört skogarne och gjort bergen stoglösa, har man alldeles ruvbat den by grometiska jemnwigten mellan jordens yta och atmofferen. Hela werlden länner de förstörande följderna af bergsskogarnes afwerkning, hwarigenom man nedrifswer det enda slyddande balwerk, fom man fan resa mot öfwerfwämningar i bergländer. Slogar och sumphålor Aro naturliga bes hållare för regnwattnet, hwitlet stadigt sörser atmofferen med fultighet. Åu för tiden äro stogarna och förren förfwunna i England, ytan är näsian öfwerallt lifa omsorgofullt afdikad. Återbrutsarbetet har wiserligen dirette wunnit härrä; men man fan ej uela till att matten alltför ofta salnas för wattendragen, ängarna och plöjningsjorden, emot förut. Det är wisserligen ice rean fom saknas, mi ha en: rast alltför mycket regn, men det går ge-, nast ned i hafwet; i st. f. att falla jemnt på jorden och gradwis mäta den genom att tränga ned i undergrunden, faller det . mm ee 14. SA ta . NA