En morgon finner man på gymnasiidörren följande proklamation uppklistrad: Kalfvar, oxar, korfvar, paltar och smörgasar! Våga Er utom skolgärden på I:a Maj, och ni skall blifva lappsalfvade för tid och evighet amen af Gesällerna. Följden af denna öppna utmaning var en sammankomst bland gymnasisterna, hvarest, med sanglärarens goda minne, beslöts att allmänna skulle från skolgärden uttaga till det utanför staden belägna berget, der skolförsta Maj utförde nägra vårsånger. Derjemte antogs med acclamation ett förslag att, majdagen till ära, hvar och en skulle vara försedd med en stadig björkpåk, för att i nödfall kunna derur pressa en för vissa eventualiteter passande olja. Oaktadt dessa försigtighetsmatt och hemliga rustningar var det icke utan att ju en bäkt at oro for genom de unga gymnasisternas leder vid tanken på den olika striden. Det var nemligen icke obekant att skulle komma i omassors, och af ett och annat föregående tumult hade man ganska fula minnen af deras hvassa naglar, som onekligen hade mycket syskontycke af nifvar. Men — förolämpningen var ör grof att ignoreras och det snart agdt legitima herraväldet öfver batSangen ungdomen vanligen gesällerna tingarne) mäste bevaras till hvad pris som helst. Att på diplomatisk väg obekämpa situationen var icke tänkbart med motståndare af så odiplomatiska fasoner. Svärdet — d. v. s. knölpakarne — mäste säledes afgöra saken. Den I:a Maj, klockan mellan 7 oeh 8, samlades all skolnngdom i Pelarne. Utanför skolgårdens staket syntes visserligen ett och annat battingsp-ansigte; men derat gaf man ingen uppmärksamhet eller vigt, enär den stora kärntruppen ännu icke visat sig. Med sångarne i spetsen tågade hela skaran, följd af ungdom, ut till det omtalade berget, De ungdomliga sangerna klingade kraftigt och klart genom varqvällen och sånglärare och sångare atskiljdes efter ett par timmars gemensam öfning. Skolfrån berget ned på landsvägen, för att i Pelarne fortsätta till längre in på natten, såsom seden den tiden var. stadens ungdomen begaf sig Då stängdes plötsligen deras väg. En trupp gesäller och lärpojkar stodo i flerdubbla leder på landsvägen. Utan vidare krus uppstämdes Kung Carl den unga hjelte och när man kommit till slutstrofen: Hur vägen moskoviter var man den siendtliga skaran redan inpå lifvet. Och under fortsatt afsjungande af Kung Carl den unga ) Så kallades med en gemensam benämning gesäller och lärpojkar. hjelte drabbade sångare och gesäller redan tillsammans. Det utvecklades kraftiga tag. Bland gymnasisterne utmärkte sig synnerligen tvenne högväxta, statliga figurer. De slogos med käckhet och en viss elegans. Men gesällerna gäfvo dem denna gång intet efter; tvärtom stod redan här och der en och annan kongl. gymnasist med bloddrypande näsa eller mun på sidan af bataljfältet, under det att kamraglesnade. Fädrens äran syntes ohjelpligen förlorad. Under denna strid hade man nalkats vägen, som från Gadea by löper in på stora landsvägen från staden. Gymnasisterna, förtvislande om dagens seger, fattade posto i vinkeln mellan de båda vägarne, och ordnande sig,å la Harald Hildetand, till svinfylking, inrusade de med förtviflans mod i fiendernas leder, Här blossade striden önyo upp med en häftighet, som snart från ett vanligt slagsmal öfvergick till blodigt tumult. Då höres från Gadeå-backen en stämma genomtränga skränet: Gud bevare konangen och fäderneslandet; Tillropet var så plötsligt, att de stridande ett ögonblick sägo sig tillbaka. Då syntes löjtnant Ottman, i spetsen för en skara tertianer och qvartaner från nederskolan jemte de äldsta ur apollogist-klasserna, i språngmarsch nårma sig slagfältet. På tio stegs afternas leder — IIurrah gossar! stånd kommenderade han med dundrande stämma: halt h Bataljen upphörde för några minuter; men dessa voro tillräckliga för att ge den gamle knekten öfversigt af situationen och uppgöra planen för den fiendtliga armeens nederlag. Ordnade på tre flyglar, anföll nu skolungdomen de storväxta, manhaftiga gesällerna på flankor och front. Gubben Ottman, som hos källarmästaren Stenholm ej blott odruckit merg i benen utan till och med en smula beserkaraseri i lynnet, kommenderade och skrek, slogs och svor samt for fram bland gesällerna som en Kannibal. Om några minuter togo de allesammans till sschappenupp i skogen — och odagens ära var räddad. Men sjelf intagade segraren inom tullporten, stolt som en triumfator och buren på kalfvarness armar, direkte in i Stenholms källarsal, hvarest han snart vid en kolossal bål emottog af sin tacksamma armee en hyllning, som i värme och afgudning kuappast haft sin like. I svaret på den skål, som honom egnades, tackade han Gud, som ännu en gang låtit honom upplefva en dag, värdig hjeltarne vid Dennevitz, Grossbeeren och Leipzig — och er, mina underbefälhafvare, herrar E.och N., förespår jag en lysande framtid. Blifven knektar och fäderneslandets försvarare, ty på fasonerna i qväll har