ansäg sig förpligtad att sörja för honom. Rågra officerare drogo försorg om ett sammanskott för att kunna gifwa honom en ändamålsenlig uppfostran. Med tiden fulländade han sina studier och blef flutz ligen kirurg wid den kongliga flottan och skötte med utmärtelse sin tjenst. Bland de sjuka på skeppet fom läkaren Jakob ha de under fin behandling, befanns äfwen en gammal man, hwars sår tycktes wara dödande. Den unga läkaren uppbjöd sin yttersta flit och förmåga för dennes rädd: ning, men allt tycktes wara förgäfwes. Den fårade, fom kände att hans slut nal fades, bad lätaren komma till sig och fade till honom: Ni har wisat mig få myc fet deltagande, att jag anfer det för en pligt att öfwerlemna åt er den enda fatt jag eger här i werlden. Dermed räckte han honom en bidel och fortfor sålunda: Denna bot fik jag af en gudfruttig qwinna. Den har öppnat mina ögon, få att jag med Guds nåd har fommit att fe mitt elände och mina stora felsteg, och har blifwit befriad från syndens förskräckliga malt och herrawälde. I denna bibel fann jag frälsningens wäg, mina synders förlåtelse genom Jesus Kris stus, frid och ro till mitt samwete, som förut war få förskrämdt och oroligt, samt den herrligaste tröst i olyckans dagar. Der före beder jag er emottaga denna bibel, och gifwe Gud, att denna må leda er på den wäg, fom jag tywärr först så sent har funnit. Härmed tystnade hans en förskräcklig hemlighet tycktes trycka hans hjerta; det såg ut, fom swäfwade han emellan begår vet att få meddela den och fruttan för att belänna en förbrytelfe. Denna inre kamp warade dock endast en fort tid; han höjde blicken lugn emot himmelen och berättade derpå med swag och asbruten röst alla sitt förflutna liss förwillelser och felsteg. Han förteg icke ens, att han hade lastat sitt eget barn ut i hafwet, när detta bad honom om bröd. Min Gud, är detta möjligt? — roz pade den unga lirurgen, hwars förmirs ring hade stigit i högsta grad. — 7Såg mig, på hwilten tust af England skedde wal detta ? vSmellan Norwit och Yavmouth — swarade den gamle förundrad, ty han förs stod ide hwad fom få häftigt tunde upp: röra den unga mannen. De huru länge är det wäl, sedan detta ffedde 2 Omtring tre och tjugu år tilldaka. IÅå hette ide detta barnet Jatob? — ropade låkaren, hwars spånning nu stegrats till det yttersta. Jatob ... jo det war hans namn — swarade gubben annu mera förundrad. Min foder, wälsigna då er son! — fade ynglingen, i det han fiönt ner mid den ddendes säng. — Gud jörer oss ater tillsammans för att wisa mig er anger och ert tillitsjulla hopp. Det är lättare att tänka fig den gam les rörelse än beskrifwa den; länge lag han förstummad och mägare tmappt tro fina egna ögon och fruttade, att den saliga drommen snart skulle upphöra. Smtligen wande tankarne äter, oc) han frågade den unge mannen om alla de omftändigz heter denne lunde erinra fig. Nu fom han och till den öfwertygelsen, att den, som stod framför honom, war hans fon. Täårarne bröto ut ur de nästan slocknade ögonen, och han utbrast: Herre un låter du din tjenare fara i frid! Och annu samma dag dog han, mäls signande Gud i fin sons armar. Denna owäntade och underbara tilldragelse gjorde dock ett sådant intryck på den unga mans nen, att han fort tid derefter lemnade fjör tjensten för att bereda fig till att predita Guds ord för foltet. Det hände sig många år derefter, att en ärewördig Herrans tjenare berättade denna tilldragelse för en andältig förfams ling i Brigthon, och då Han märtte det djupa intryck, fom berättelsen gjorde på de närwarande, reste han fig med en wänz lig strälblick i sitt öga och jade: Mina ärade wånner och käraste, det arv jag, som är den stackars Jakob! Politist Nyärsmönstring. (sänd melodi ur Stöna Helena.) (Cbj. Bör fjungad, ej läas.) Frankrike. Jag har alltid den seden, Att jag dubbel är; Och fom den tommande wreden Synd jag här och der. ed Keisardömet är ju freden 1 Do