g5rSå na M fortsattes i runda 24 timmar, då ändtligen resan fortsattes. Med förutskickandet af dessa små anteckningar ur löjtnant Ottmans antecedentia, öfvergå vi nu till det äfventyr inom skollifvet, hvari den gamle bussen så verksamt deltog och som till någon del gaf riktning åt en af mina käckaste kamraters framtid och lefnadsyrke. (Forts.) IIvarjehanda. Svår militärisk rörelse. En underofficer hade instruerat sina rekryter att vid marsch alltid börja med venstra foten; en af rekryterna hade likväl glömt denna instruktion och upplyfte högra benet i stället för det venstra. Sergeanten, som stod vid afdelningens ena flygel, märkte ett högeroch ett venster-ben upplyftade tätt bredvid hvarandra i ledet, och utropade: phvad är det för en tunnor tusan som lyfter begge benen på en gång h. — Skalden Wilh. v. Braun satt sist han var i Göteborg en afton på ett kafe tillsammans med några vänner, då grosshandlar E. inkom, slog honom på axeln och sade: — Tack för sist, gamle vän! Braun reste sig upp. — Jag känner dig icke! — förklarade han, efter att hafva ett par ögonblick betraktat den gamle vännen. — Minns du inte — återtog denne sedan tillbrintillsammans på — att vi för två är gade en glad afton klubben HEnighetenp? — Det inte sannt — invände skalden — jag har inte varit här på 17 år. — Jag vill våga mitt hufvud på hvad jag säger — envisades den andre. ar Då inföll Braun, i det han åter satte sig: — Det tycks i sanning icke vara någon risk dervid! — Ett kuriöst sammanträffande af namn på ett pass tilldrog sig för en del år sedan: En handelsbetjent Glada reste från Göteborg och fick sitt pass påskrifvet i Warberg af borgmästaren Hök, kontrasigneradt af stadsnotarien derstädes Lejon; i Halmstad påskrefs passet af landssekreteraren Grip; i Helsingborg af t. f. borgmästaren Falk. Då i llelsingör passet skulle påtecknas af vakthafvande officeren, utbrast denne vid genomögnandet af de föregående namnteckningarne: odet var, fanden gale mej, en hel deel rovdyre, men alle ere til lands; her skall de have et til sösn — och tecknade han derdå Joh. Gjedde. — Bland löjliga skrifter, hvilka såtill konungens befallningshafvande inkommit, må följande här återges: Till resp. Länsstyrelsen i Skaraborgs Län. Då jag den 18 dennes — alltid välsom yförklarings i utsökningsmål villigt stämd — infann mig hos min gamle vän och yrkesbroder Calle H(emlin?) i S(köfde?) för att resonnera om hjelp emot tidens lyten och därskaper samt för att uppbära liqvid för de bokartiklar, han af mig mottagit, gaf han en hemlig vink åt sin lilla konstförvandt, som ögonblickligen aflägsnade sig och återkom, åtföljd af en extra ordinarie Polis-betjent, E. — Jag kan ej förneka att jag under mellantiden kände en viss oro gripa mig; enär flera smygande rykten kommit till mig att hvarjehanda mystiska tilldragelser derstädes på sednare tiden uppsprungit, ehuru den lilla staden fordom bar fredlighetens och rättframhetens prägel. Men när det nu kom till kritan, var det ingenting vadligare, än att jag blef delgifven bilagda obestyrkta lagsökuing från vännen H. samt derefter erbjnden ett glas baijerskt bier, hvars ingredienser jag icke kan specificera, men obehagliga voro verkningarne. Som jag dock ej kan erkänna en sådan revers, förr än originalet företes, så far jag i allo bestrida ansökningen, samt yrka aläggande för sökanden, att ysig till straff och androm till varnageb ersätta min förklarings och resekostnad med etc. O! hemska tid! när vän och kassa sviker, Krediten störd och magen sorgligt skriker, Då är ej godt, att någon vän besöka Långt bättre då — att uti hemmet stöka. T(öreboda?) i Aug. 66. (A. 8S.) — T a— — — —— — En dom af Lincoln. En korrespondent från Newyork till en engelsk tidning berättar följande karakteristiska anekdot om president Lincoln: En leverantör till flottan, Franklin Smith i Boston, var anklagad för underslef och af krigsrätten förklarad skyldig. Utslaget sändes till Lincoln och denne återskickade det med följande påteckning: Emedan Franklin Smith till flottan hade leveranser för 15 million dollars och var i tillfälle att stjäla ; million, men endast är anklagad för att ha stulit 10,000 dollars och efter slutad rättegång endast ansetts saker till att ha stulit 100 dollars, så tror jag icke att han stulit rågot alls. Jag upphäfver derföre krigsrättens både premisser och utslag, förklarar dem ogiltiga och frikänner helt och hallet den anklagade. — En viss herr X. hade under en längre tid häftat i skuld hos en grosshandlare i Stockholm. Efter flera förgäfves gjorda påminnelser skref grosshandlaren till X.: om Tit. icke med första godvilligt liqviderar min fordran, vet jag ett sätt att göra mig betaldy. Härpa svarade X. med omgående post odet fägnar mig på det högsta, att herr grosshandlaren uppfunnit ett sätt att af mig utbekomma sin fordran, ty, hvad mig beträffar, vet jag ingen utväg dertill.