gen och ryckte ner sin studsare. Läggande an, vrålade han emot den förbluffade gamle knekten: — Höger och venster, marsch! — Skjuter du mig, hugger jag hufvudet af dig, karnalje! — svarade Ottman, repande mod och gående sin motpart in på lifvet. Men denna gäng bottnade icke kraftyttringarne från Grossbeeren. Spännande hanen, röt gästgifvaren ännu en gäng: — Höger och venster, marsch... marsch till länsman, eljest... — Athäfvorna, som beledsagade dessa ord, voro af beskaffenhet att bestämma den gamle bussen att lyda. Genom sin florshufva sag gubben Ottman, att han här hade en galen menniska att handskas med och, görande af nödvändigheten en lag, marscherade han under denna, långt ifrån angenäma konvoj, till den en fjerdedels mil derifrån belägna länsmansgården. De itererade fredsförslag, som under vägen åvägabragtes, afspisades med ett framvråladt: omarsch h beledsagadt af ett mycket obenagligt knäppande i gevärets hane. Så anlände löjtnant Ottman till länsmansgärden, hvarest saken, genom ömsesidiga förklaringar, reglerades till båda kontrahenternas belåtenhet vid ett par toddar. En timma sednare återvände fängen och fangföraren arm i arm och i den subtilaste sämja till skjutsstationen, hvarest bekantskapen