— — — — —nu var sina modiga 25 är, en tidpunkt då ynglingen börjar veta hvad han gör och täpker, innan han handlar. Icke heller må man tro honom vara alldeles utan öga för sitt inre värde, hvilket oftast är fallet med personer af stark ambition och nerf i viljan. Han såg sig redan sjelfskrifven student... snart kunde han taga sin officersexamen, ett mål dit hans håg sträfvade och sedan, ... sedan, hvad hindrade en ofrälse löjtnant att bjuda en högadelig dam sin hand? — Intet. Och iriktningen af denna plan handlade han. Att han dertill tog första steget redan nu, hade han en annan tillfällighet att tacka. Den var följande: Tidigt en värmorgon, några veckor före besöket hos baron Mörners, tog han sin bok under armen och begaf sig ut i fria naturen. I en af stadens trädgårdar valde han sin plats på det platta taket af ett lusthus. Der lag han i solbaddet, som en skäl på en klippa, och rullade sin långa lekamen, än på ena än på andra sidan. Omgifven af vårsol, vårvindar, rönnar och fogelqvitter och införlifvad med gubben Ciceros berrliga afhandling om pligternar, märkte han ej att igenom trädgårdsgrinden kommo hoppande tvenne unga damer, hvilka skrattande och pratande uppläste dörren till lusthuset och trädde derin. Deras munterhet och högljudda skrattsalfvor väckte honom ändtligen till upptäckt af sin kinkiga belägenhet. Mot sin vilja blef han genom en springa på taket varse fröken Laura A. och en hennes intim väninna, Selma H., och omed sitt jar blef han åhörare till följande, dem emellan vexlade, samtal, som han, liggande på magen och med ena ögat intill takspringan, då och då interpunkterade med en parenthes för sig. Fröken Laura slog sin arm kring Selmas hals och lutade sitt svartlockiga hufvud mot sin blonda väninnas skuldra, samt började konversationen: — Nå, ändtligen få vi då ett ögonblick språka utan vittnea. (Just det, ja!...) — Ska vi nu verkligen bikta oss för hvarandra? — Sagdt och gjordt! (Puder! ingenting sagdt och ingenting gjordt än så länge!) — Börja du, söta Laura! — Nej, börja du, Selma lilla! Djupt dragande efter andan skulle just Selma börja sin bikt, då lyssnaren något oförsigtigt lade örat till taket och derigenom åstadkom en liten knarrning. — Min Gud, Selma, hvad var det! — utbrast Laura och flög som en skrämd dufva upp från sin väninna, kastande oroliga blickar mot taket. — Du lilla toka — svarade Seima — det var en fogel som flög ner på taket. (Vacker fogel!...) — Var lugn och sitt ner nu! — fortfor hon, då Laura ännu misstänksamt blickade mot taket. — Jag försäkrar dig, Selma, att jag bestämdt hörde någonting .. — Vi kunde ju se efter! (Skadar inte.) — Ser du nu, du lilla slarfva, det var ju blott inbillning! Vill nu fröken A. höra mamsell H—s bikt, så torde hon hafva godheten tiga och vara lugn. — Jag är idel öra, söta Selma! (Jag med, sa hund!...) — Det är nu tre år sen... det var en vacker vårmorgon... jag hade tagit mitt arbete med mig och satt här i detta lusthus och njöt af fogelsång och blomsterdoft. Då kom han gående förbi staketet... — Hvilken han? (Ja, hvilken han? hvem f—n menar hon?) — Ack Laura, du vet ju hvem jag menar... du vet ju att mitt unga hjerta lågar för magister R. Som sagdt, han kom, fick se staketporten och dörren till lusthuset öppna, han trädde in... — Innan han gick, du, hade han friat, du... (Åh fan!... det gick fort det, sa han som åkte utför kyrktaket.) Nåå — och du svarade? Ingenting. Ingenting? ... Jag svarade ingenting; ty det var den ljufvaste stunden i mitt lif... (Det tror jag sakramentskade väl! . ..) — Men nu, Laura, är det din tur! (Nu komma de ömma tonerna!...) — Ja, du är min väninna, älskade Selma, du har lemnat mig förtroende af ditt hjertas hemlighet... det är billigt att du mottar mitt i liqvid. (F—n så långa preludier ... det var konstigt hvad jag börjar frysa... jag tror jag får frossan..-.) — Du känner gymnasisten 5.? (0! himmelska magter, hvad skall det här blifva utaf?..) — Hvem känner ej honom?... Alla hans lärare berömma honom. (Tror jag sakramentskade väl .. laudatur i alla ämnen... men hvad hör det hit?...) — Selma! utbrast Laura och slog sina armar kring väninnans smärta midja, — han och ingen annan är mitt hjertas älskling! Der är någonting så kraftfullt och pålitligt hos honom ... ärligheten lyser ur hans vackra ögon... O! om du visste hvad jag honom beundrar, hvad jag honom älskar,... men hvad var det?... hörde du inte heller nu någonting?... det