Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1867, sida 2

Salen anmälda rättelse, att den från fiffters slapet utgående tiondesstrommingen ide betingar pastors tjenstgöring i stärgärden. och att tiden för förslagets tillämpning ide utgjorde föremål för denna jtämmas öfwerläggning, få länge det ide wunnit longl. maj:ts santtion. Det gamla lör ningssättet kommer således att fortfara, tilldess annorlunda warder beslutadt. — Telegrafstaten. Tid ordinarie teles grafassistent wid denna station har blifwit utnämnd e. o. telegrafassistenten Carl Fabian Falk. — Säsom ämne för rifsdagå-motion framhåller en insändare i Södermanlands läns tidning önslligheten of postportots nedsättande till jemna 10 öre, forsbandss afgiftens minskning från 6 till 5 öre samt Ytommemtatloms s-afgiftens bestämmande till 20 öre och asfurans-afgiftens beräfnande i jemna 10 ören. Nedsattes portot till hwad sagdt är, skulle också, menar infäns daren, poftimärtena blifwa mera amnmänds bara och utan twifwel oftare tomma att begagnas fåjom skiljemynt i daglig hans del i följd hwaraf de blefwo för allmogen tillgängligare, än de nu äro. — Penningebristen. Från Stellefteå skrifwes härom: Den närwaranrde ftilningen äfwensom ven närmaste framtis den härstäres stildras fafom ganska mört till följd af den tryckande penningbristen som torde härleda sig förnämligast från brist på hushållsaktighet och sparsamhet unter den föregående goda tiden, hwars till nu kommit den bedröfliga omfitäns digheten att wårt enda penningewerk här på orten, Westerbottens enskilda bank, helt och hållet stoppat fin lanerörelse, under en tid, då allmänheten aldramest är i behof af penningeförsträckningar. Taflan är mörk, men tywärr! alltför fann. Man behöfwer ej fe långt frams för sig för att finna en sorglig beträftelse derpå. Hwad wittna wiäilre oänds liga cessionerna och auktionerna hwilta sednare ofta få namn af frivilliaa, ehuru hwar och en fom något litet jäts ter fia in i förhållanderna lätteligen fan inse att ingen i tessa tider utan nöds twång låter sin egendom sköflas och säljas sör en spottstyfwer. Etonemiska förhåls landet här på orten är i allmänhet mer än beklagliat och föga hopp är om när gon fnar förbättring. — Om de nyligen slntade ÅKsele och Lycsels marknader skrifwes till Umeås bludet: Den förstnämnde företedde en i dessastiter owanligt rik tillgång på pens ningar, få mycket mera anmärfningde wärd, fom de socknars innewänare, hwilka pläna beföka denna marknad, hwarken liaga i affärer med Westerbottens enskilta bant ellar herrar Dickson. På den mängd norska penningar, som woro i rörelsen, kan man deremot antaga, att de måtte hafwa ganska liflia handel med Norge. Åjele marknarsplats, med sitt wackra läge wid en gren af Angermanelfwen, fina breda, reguliera gator, fina snyaga, rödmålade kyrkostugor och fin utmärkt wackra kyrka, gör ett synnerligen godt intryck på ven, fom första gången befös fer den. Blir man dertill inbjuden hos det patriarkatiskt gästfria prostherrskapet, så skulle man wertligen kunna glömma, att man är långt uppe i lappmarken, om ide ten skarpa kölden — den varies rade emellan 38 och 40 grader — allt för kännbart påminde derom. Lycksele marknad war sasom wanligt besölt af ett stort antal båre köpare och säljare, men penningetillgången war knapp och de sernare klanare allmänt öfwer dålig marknad. Endast lapparna, fom — —— — — — 1