Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1867, sida 2

vid början af vår anckdot, befanns färdig till afgång upp till akademien. Det är en af dagarne före afgangstentaminas början vi finna houom på skolgarden, deltagande i den allmänna bollslagningen. Hastist såg man honom hålla inne med ett tillämnadt slag på bollen. 1 ett af fenstren 1 skolgardens närhet hade han upptäckt fröken A—s strälande ögon. De voro blixtar, som förlamade S—s kraftsulla arm, lyckligtvis endast för ett ögonblick; ty i nästa sekund hörde man honom utbrista: Åh!. . det vore kanske ett sätt att ställa sig in! och dervid gaf han bollen en hisklig fart med riktning rakt på fenstret. Pang!... och fensterrutan klingade i bitar för 8—s boll, som ögonblickligen slog ned framför fröken A—s fötter. Med ridderlig artighet kommenderade S. genast en kallo efter glasmästaren, hvilken om 10 minuter för att Insätta ny ruta. Samtidigt inställde sig äfven corpus inställde sig delicti sjelf och bad artigt om ursäkt för den ofrivilliga olyckan. Den vänliga värdinnan svarade honom: — För var del, hr S., var malören af mindre betydenhet. — Hvad fröken A. beträffar, vill jag nämna, att hon blef helt förskräckt och var verkligen i fara att få både herrns boll och mina glasbitar i ansigtet! — Derpå tillade Ss kända öfverlägsenhet i bollslagning och hans för Å.: man maste vara bollkung, för att välja hon, med anledning af äfven kända intresse fröken så ovanliga projektiler vid bombarderingen af ett qvinnobjerta... — Jag förstar ej fru lektorskans mening... — Det är med Amors pilar och ej med gymnasistbollar man eröfrar föremålet för sin ömma laga... förstar herren nu hvad jag menar? — Jag är tröstlös öfver min tröga fattningsgafva... — Åh... dermed Ett vill jag likväl rada herrn tili: visa sig nu belefvad och gör fröken A. sin ursäkt... hon blef verkligen altererad! — Skall ej underlatas, fru lei är ingen fara! ektorska!... Pa mellan 6 och 7, mötte kamrater torget. Han uppsträckt i svart frack och hvita byxor, mjuka tjenare! artonen af samma dag, klockan nagra var vännen på enligt den tidens varoch sommarmode och sag ovanligt städad ut. — Hvad är det fraga om? — sporde de honom. — Cansliförhör — svarade S. torrt. — År det i öfra eller nedra vaningen? i — Fick du vetat? — svarade S. och sag illparrig ut. församNasra Baron Mörners familj var lad i salongen vid thetimman. af stadens storheter af det feminina generet voro händelsevis uppe och konversationen var i full gång. Då anmälde betjenten gymnasisten S. — Ilan är välkommen! — svarade friherrinnan, och kastade en skälmaktig blick på sin unga slägtinge, hvilken leende besvarade hotelsen af friherrinnans skalkaktigt höjda finger. Det dröjde nagra minuter innan S. inträdde Derunder fördes temmeligen högt mellan fröknarna Mörner, fröken A. och följande konversation: — Gymnasisten S., yttrade en fröken Mörner, lärer vara en skicklig ung i salen. nagra deras gäster man. — Bevisas bäst, då han på så kort tid genomgatt hela skolan och gymnasiet, — svarade en annan. — Biskop Franzen berömde honom häromdagen för min far... han sade att han i alla hänseenden var den kunnigaste af arets studentkandidater — yttrade den yngsta af froknarne. — Kan väl hända, att han har bokvett — opponerade sig en mamsell X. — men folkvett har han då bestämdt icke, så mycket vet jag! — Bonden hänger i honom — tillade mamsell Y. — Han är en buffel! — kompletterade mamsell Z., och skulle troligen tillägga något ännu qvickt, då salsdörren öppnades och bokvettet, bonden och buffeln inträdde, personifierade i S—s ståtliga figur. Ledigt och utan ringaste tillstymmelse till hvad man kallar bondblygheto, framträdde han och gjorde, enligt konstens alla reglor, för sällskapet sin komplimang. — Jag har pligtskyldigast infunnit mig, fru friherrinna, för att inför fröken A. afbön sade han. Derefter, vändande sig direkt till fröken A, tillade han icke utan en släng galanteri: mera dräpande min göra — Min fröken, jag ber er förlåta mig en oskicklighet, som skulle göra tröstlös, ifall den alltför mycket altererat er, och förtviflad, om ni deraf skulle tagit den ringaste anstöt. — Litet brutet är snart förlåtet — svarade fröken A., rodnande som en ros, och tittade djupt ner i thekoppen. mig — Stanna nu qvar och drick en kopp the med oss, herr S., sade friherrinnan — sedan skola de unga göra musik. Jag hoppas herr S. är god och deltager. Aftonen blef animerad, och då ännu några andra kavaljerer snart infunno sig, blef den en af de många hundrade af dessa baron Mörners små aftoncirklar, hvilka hos de deri deltagande säkerligen ännu lefva i kär hågkomst,