—n! — — — e i clet på skolgården, hvilket också utir den varliga tallans hkufvudparti. De i spelet deltagande, som utzöras vkorfvarv, ppaltaro och voxarr k), fva partier, af ilka det ena intagit skolgärdens norra la och det ondra den södra. Mellan m tränga sig kalfvar och osmörSarn FF), delat sig i tvenne vKorfvarnes7 och paltarnen ena sidan och Hoxarne, a den ana emottaga ideligen bollar af kalfren, hvilkas pligt det är att osiskar7, Vv. 8. att i luten uppranga och till förmän ar sina uslemna så manga Har som möjligt, hvarvid till balöav och uppmuntran, om portteus är ycket nulig, okufven kan få nöjet lr slå hvar tiomle boll. Under kalfrnesnbordinera smörgasarner, hvilka tur att till mn allemna så mansa bollar de kunna anmodas gripa och sin verkomna. IIlafrudideen af detta res bollspel var egentligen Ösninzen olyrslagninga eller konsten att med t Selter ga bollens riktning i lufrten n största möjliva porkerik V-ua att od in kas je halP n precist på den punkt, som gör en dan dess riktning möjlig och just be1 a . a ivlandet härot, paradt med en helsam motion och armstyrkans aynnery Så kallsdes inasiets qvartaner, tertianer ) snag, mnasieternas och skolgossarnes ökVil. som sagdt bollspel. Den, den säkraste, 2J01e12, uppo. är, Ideen af detta sik som i denna konst var hedrades med benämningen pbollkungy. Ett sadant bollspe Selster blizstra, gossar trä: Der nadslar ett dussii så SKU nu i full fart. och skolmarken och rusa öfver hooch tonlande om (2 UDGan I1n0m, hvarandra, svar eröona, gula och bin, sula och ti lan : och korta ep i vädret Öm h trandra, a bollen till centrun ... AA. DnUYn:19 sli ideohars, opaltare OCh in li-en ... och i lutten frysa dle svarta medl ett gult k omslag ballarne I alla möj: ektioner, nsende på de i närheten ar skolgården varande hast i otvädvärdarne och i fensterrutorna, på gatan och på koltaket; mel ett ord: 5 4 var 20 ar sedaare ej 0 l wcnan för Vestmöakternas bomver; irman, Alma och Bolaklava regonde ej kulorne tätare, in gymamei-ternas bollar kring sköolsardens don ofvan omtal naj laren vr ett ch la håll, vil norra siSl o! len, sten lixwv! bolI SIFO, än från alla de anira slunaades de i en halteirkel, hvars var lika med skolhusets dabvair 1 höjd, öfver till andra sidan; de med pilens hastighet lodrätt upp i skyn; åter de blixtsnabbt och horizontelt fram mellan gymnasistskinnskodda än ilade mössor och primanernas akterspeglar, och hvarest de träffade ett sikt föremål. föll dess egare utan naåd och barmhertighet på näsan. Armen, som utvecklade denna styrka tillhörde vutv. s en gymnasist, som färdig att från läroi bollslagning, en s. k. gånzarey, d. denna vår stod verket afga till akademien. IIans yttre person utvisade typen af en herkulesgestalt, Lägger man nu härtill, att han bar eu örnnäsa mellan ett par ögon, hvilkas barskhet kunnat skrämma slag på hela handtverkssocieteten; en mun med inneboende tandrad, som knäppte af synaålar som boss och tuggade nötter som ett par armar, hvilkas senor hotade att spränga vadmalsrocken; ett par händer, som, knutna, liknade hos väldige Thoro?, men, öppnade, ovilkorligen påminte om ett halft tjog hässjekrokar; samt slutligen att ett vildt ÅFågg, som en italienares och ogenomträngligt som en napoleontisk politik, slöt i ordentliga vågor kring kinder, mun och haka och förlorade sig under västen i barmens dunså hafva vi lifslefvande framför oss typen af en kongl. gymnasist för 30 a 40 år sedan. Så sågo i allmånhet dessa apollosöner ut på den Sockerärter; hammaren den svart hans kel; tiden, den gamla goda, då man lärde sig köra plogen innan man derlinerade kläda sjelf, innan man konjugerade amo, kände doktor Luther och Apostlarne långt före Pahun och Liith, och hade stått i gånlandskyrka, innan man mensa, kunde sig gen i nagon stod på parnassen i Upsala domkyrka. Så såg afven gymnasisten S. ut. Han var 25 år gammal, hade genomgått skolan och gymnasium på 6 ar, hvilket bevisar att hufvudet ej var så tarfligt som hans yttre menniskas beklädnad, hvilken äter visst icke var att förlikna med de hvitmenade grifter. Men han hade sina egenskaper i lynnet, den fattige, men skicklige S. Bland dessa egenheter framstod förnämligast en envishet, som gränsade till det löjliga. Den uppenbarade sig istort som i smått. Den gaf sig äfven tillkänna, när han en vacker dag uppsade sin tjenst som bonddräng och med en belgdagshabit af grått vadmal och 10 rdr på fickan vandrade af från Asocken i Norra Ängermanland in til Ilernösand och inställde sig för rektor Svedbom. Den völvillige, fast till utseendet barske, gubben, uppsköt glasögonen på pannan och tittade förvanad uppå Jätten. — Hvad heter . . . ni? — trågade den grånade skolveteranen. — Jag heter Svante S. — svarade han lakoniskt.