eferenten Zaf dessa skolminnen viatt med förebråelsens ferla ställa på ungdomsvännernas grafvar. Det ans innerliga tro, att felet af detta istiska sjelfsvåld, som utmärkte berörde tidpunkt, ett sjelfsvåld, dessutom var utbredt öfver rikets v läroverk, hade sin grnond icke så et i ungdomens hjertlöshet och bberi-lusta, utan lika mycket, om er, i de föråldrade skolinstitutiosom då voro gällande, och hvilkas sadöme just vid den tiden blef för inheten alltmer i ögonen sprinÖfverseende således med läre. itnes lättsinne och frid med de e lärarnes stoft! 1 till historien om assessor Lusista lektion! 2 förmiddag — det var den 22 ber 1838 — uppträdde L. i gymnedre ccetus, som de två första erna den tiden benämndes. Ilans te var blossande rödt, hans ögon onaturligt utspända, ådrorna i in svällde blodrödare än vanligt. syntes att han var wt har man fått v hushållerska retad — och veta att hans gått segrande ur ss levererad batalj, samt att han ver gjorde ond blod. ktionep började. L. stod vid , taflan bredvid kathedern, synen med sin själ från ämnet af. Detta var en proposition ur Euclides. Den gymnasist, som var framkallad att bevisa honom, pratade ideligen om vinklarne ABC och BMG, om trianglar och baser och vinklar nedanför basen och Gud vet allt hvad han rörde ihop utan sammanhang och räson, och denna gallimatias öfverströk han slutligen med att åter upprepa thesen, hvarefter han helt kavaljeremang slutade med de orden: hvilket skulle bevisasv. — Det var bra, then then then! — yttrade L. näsfan mekaniskt. Plötsligen hördes ett pinglande klockljud på bakre bänkarne. L. spratt till och vände sig gravitetiskt om. — Then theu then . . . andra propositionen Iläflin! Nu pinglade klockan andra gången. L. blef blodröd i ansigtet och yttrade med stigande vrede: — Then then then . . . nu har det ringt andra gången, mine herrar och ringer det en gång till, then then then then then ... — Så ringer det samman! brast en spjufver i hopen. Knappast hade fnissandet, som detta intermezzo bland gymnasisterne uppväckte, hunnit att lägga sig, så pinglade den kabalistiska klockan för tredje gången och nu längre och häftigare, än de föregående. — Der ha vi ju den tredje pinglingen, then then then then ... olyckutlige! vi träffas inför kollegium, then then then then then then then then then — hväste L. och ämnade taga sin hatt för att aflägsna isig. Då rullade en biljardboll mot kathedern. L. böjde sig ned, upptog , bollen och utbrast: — En mycket hvit och vacker) kuthen then then ... men denna kula ska bli svart, mine herrar, svart som en relegationskula inför kollegium, then then then . . . så sannt jag heter Gustaf Lunell, then then! then then then .. , la, nu ä ni mogna, mine herrar, nu ä ni mogna, then then then then then then then then . .. Den gången var siareblicken fördunklad. Under klockringning g,) biljardbollars rullande, gymnasisternas slinande och illa bekämpade skrattsalfvor, störtade L. ut från den lärosal, han aldrig mer skulle beträda. I pelarhvalfvet mötte honom ett sjukbjud . . . han följde det ... frälsade lifvet på en ung hustru . . . uppskakades ytterligare af den rysliga förrättning, han der nödgades företaga . . . och derifrån utkommen stupade han i den s. k. Pumpbacken, träffad af blodslag. Det var han sjelf som var mogen. Så slutade assessor Lunell sitt lif. Om hans verksamhet egnade sig mindre för lärosalen, så står likväl hans namn som läkare obefläckadt och upphöjdt, och hans minne förtjenade sannerligen den vackra apotheos, Franzöns snille på hans grafsten inristat i guld: vÅn ett lif han lade till de mänga, Som han räddat, då, att honom fanga, Dödens Engel smög sig i hans spår. Läkare och Vän, som ej fås åter! Dig vid mången sjuksäng man begråter. Lifvets Engel der i tårar stårr. och aktning för menniskovärde IlIvarjehanda. De begge tiggarne. IIr ratör i Paris, gick för några dagar sedan ut till Neuilly och mötte på vägen en af dessa sma kringvandrande musikanter, som i bevekande ordalag bad honom om en liten slant. Ge slant åt migo, svarade hr R. skämtande, jag är hungrig jag med och har inga penningar att köpa bröd för. Men hur flat blef icke herr R., då gossen öppnade sin blafrusna hand och räckte den enda slant, han kanske egde, at hr R. framåt några ögonblick, liksom för att pröfva om gossen haft allvar med sin UL, restaudu en Han tog slanten och gick gifmildhet. Men när han vände sig om var den lilla musikanten borta. IIr R. sökte få fatt honom, men det var omöjligt. Detta minne hvilade tungt på herr R:s hjerta, då en afton några dagar derefter utanför bostad hans infann —— NERE NG AN ENE Er PDA SEI — — EEE EE sig en liten musikant med violen instucken innanför jackan; han började straxt spela de första takterna af en italiensk folkvisa. IIr R. igenkände genast artisten. Förtjust öfver detta oväntade sammanträffande skyndade han genast fram till gossen, som höll på att bli bortvisad af några personer, och tog honom med sig in i sina rum. vllör du, min gossev, sade han, innan du spelar något mera för mig, skall du få dig ett mal god mat. Den lilla satte sig till bords och en god måltid uppdukades, åt hvilken han gjorde största heder. Hr R. omtalade för flera personer, sitt lille äfventyr i Neuilly med gossen och sedan denne var mitt började han spela igen och den lilla stackarns sparbössa var alldeles fylld när han begaf sig hem. En herre, som var kommen på sdekisv, inkom i en kryddbod, lade 3 öre på disken, och begärde att få snus derför. Bokhallaren strök sig med en viss sjelfbelatenhet om sina nystärkta skjortkragar och frågade föraktfullt: Ska det vara för alltsammans? HJay, svarade f. mycket inne. Också ett rön. hvilka den ene är har tandvärk, lägga sig att sofva i samma rum, skall man finna, att den, som har tandvärk, somnar först. d. lejonet, om ni har så Om två persaner, af kär och den andre