Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1867, sida 3

Min lille gosse satt på min ärm, alldeles som nu, sade hon, och utan att ge akt på det, närmade jag mig en kamin, hvarpå flera guldmynt lågo. Mig ovetande måste gossen ha framsträckt sina små fingrar — barn äro så svaga för allt som blänker — och i sin lilla knutna hand ha gömt mynten. Jag såg dem först då vi kommit hem, och jag skulle just återbära dem till deras egarinna, då man kom och arresterade mig. Detta är vid min salighet sanna förhållandet! Förklaringen föreföll först otrolig och mycket djerf, men efter att ha uppmanat den anklagade att ej framhärda i en osanning, som endast skulle skada henne genom att beröfva henne allt deltagande, befallde presidenten, förvånad öfver den unga qvinnans ovanliga säkerhet, att ett prof skulle anställas. Tre tiofranesstycken lades på domarebordet, och den anklagade fick tillsägelse att närma sig detsamma med barnet, dervid så mycket som möjligt intagande samma ställning som hos den bestulna damen. Och då inträffade verkligen att den lille sakföraren på det mest vältaliga sätt plaiderade för sin mor, ehuru han endast höll sig till pantomimen. Han log och visade vid åsynen af de gula blänkande mynten alla sina små tänder. Derefter utsträckte han armen och knep med den mest förvånande skicklighet ce granna leksakerna, som han med hela sin kraft gömde i den lilla hvita knubbiga handen. Behöfva vi tillägga att den unga qvinnan frikändes, behöfva vi beskrifva hur varmt hon kysste sin älskling denna gång hennes räddande engell