halfva kannan mjölk, som var deras läckerhet. Men vid det att de åto, märkte de något förunderligt. IIuru de bröto och bröto det ena brödstycket efter det andra, blefvo de mjuka kakorna aldrig mindre, och huru de hällde och hällde ur träflaskan den ena skålen mjölk efter den andra, märktes ej någon minskning i flaskans innehåll. Bäst de förundrade sig deröfver, hördes någon krafsa uppå det lilla fönstret, och se, då stodo vargen och björnen med framtassarna emot rutan. Båda grinade och nickade så smäslugt och hjerteligt tacksamt; men bakom dem hörde man ugglan flaxa i mörkret och skrika med hes stämma till Daniel: litet ris, uhu, gör mig vis, uhu! uhu! uhu! Då förstodo gubben, gumman och barnen, att det var en välsignelse med deras lilla matförråd. Och de knäppte ånyo ihop händerna och tackade Gud. Men på julmorgonen, när de återvände från ottesången i kyrkan och visste sig intet annat hafva, än det torra brödet och vattnet i sån, funno de till jrundran de båda julkakorna och mjölken i flaskan lika oförminskade och lika färska, som de vasin f rit i går. Och så blef det sedan allt framgent. Så länge kojan stod och de goda nenniskorna lefde derinne, funnos beständigt samma julbröd och sawma mjölk oförminskade. Men sparfvarnes glada qvitter lockade hvarje år solsken på torpets lilla åkertäppa, så att kornet växte der tjugufaldt och femtiofaldt, när mången annan åker stod härjad af missväxt; och der var trefnad och välstånd, bön, arbete, barmhertighet och förnöjelse uti torparens låga koja. Men den rike bonden åt för mycket skinka om julaftonen och blef olustig till mods. För att muntra sig, drack han desto mera öl och blef ännu olustigare. Solen sken ej mer så gladt som förr på hans stora åkerfält, skördarna blefvo knappa, ladorna stodo ofta tomma. Det kommer sig deraf att vi gifva för mycket åt fattiga, sade han. Vi ha ej råd, gumma, vi ha ej råd; kör bort alla tiggare! De gjorde så, och likväl blefvo ladorna ständigt tommare. Vi äta för mycket, menade gubben och begynte inknappa ett mål om dagen, men det blef icke bäftre. Vargar och björnar uppåto hans hästar, kor och får; fattigdomen stod för dörren, och gubben kunde ej begripa huru detta var möjligt, när allt var så utmärkt stäldt i hushållet. — Nej, vi äta alldeles för mycket, sade han åter. Låt oss baka bröd af talikottar och koka soppa på lingonris. Men för all del, gumma, gif ingenting bort åt kräk och tiggare. Vi ba ej råd att vara barmhertiga, vi. — Jag vill gå till torparefolket der borta på andra sidan af sjön, sade gumman, och fråga dem hvaraf det kommer att de ständigt ha bröd, när vi lida nöd. — Gör det, svarade gubben. Jag är säker uppå att de hushålla bättre än vi. Gumman gick och återkom med det svar, att torparefolket ofta skänkte sitt sista bröd åt de fattige, och likväl ledo de aldrig brist, ty Guds välsignelse gaf dem tiofaldt åter. — Det vore märkvärdigt, menade gubben. Se här tag vår sista kaka, kasta henne ut åt tiggarepacket derborta på landsvägen och bed dem draga för tusan hakar. — Nej, sade gumman. Det behöfves ännu något dertill, och det är att gifva af godt hjerta. — Kan det vara möjligt? återtog gubben. Nå, så gif då af godt hjerta, men på det vilkor, att Gud ger oss tiofaldt åter. Vi ha ej råd att skänka något utan betalning. — Man skall gifva utan något vilkor alls, sade gumman. — Hvad? Skall man ej ens få tack derföre? Å — Ofta får man otack och gifver ändå. — Det var för märkvärdigt, sade gubben och skakade på hufvudet. Hur har man råd dertill?