Norrländska Korrespondenten – 15 januari 1867, sida 2

stor itet ade rinuritröen? Jag pameg ej udsnan. äro tatt arfgårgäarfvarna flögo med hungrig mage derute i snöyran. I torpet var på samma tid fattigdom inne och rikedom på taket. Ty der flögo himmelens fåglar glada kring kornRärlven, och barnen hade sin innerliga fröjd att se de fina spåren af sparfvarnes fötter uti den hvita snön och höra deras muntra qvitter på takåsen. — Om vi hade tröskat kornkärfven, i stället att gifva honom åt sparfvarna, så hade nu haft en färsk bulle at barnen till jul, suckade torparegumman. — Vet du icke att den barmhertige är rik? svarade den fromme, gamle torparen med en god blick på sin misslynta gumma. vi — Men att låta himmelens fåglar äta vårt bröd! suckade gumman ånyo. om det ock vore skogens odjur, menade torparen. Dessutom har jag sparat så mycket, att vi kunna köpa oss fyra färska julkakor och en kanna mjölk. Låt oss skicka barnen till bys med kälken på sjön, så komma de tillbaka till qvällen. — Men om de möta vargar på isen? menade gurman. — Jag skall gifva Daniel en god käpp, sade gubben. Nog reder han sig. — Sa skedde, och den lille Daniel gick: med sin syster Anna till byn, att köpa brödet och mjölken. Emellertid — Ja hvad sen, hade snön drifvat på isen, så att barnen hade besvärligt att draga sin kälke efter sig, och det begynte redan mörkna på julaftonen, när de med kakor och mjölk vände åter tillbaka till torpet. Båda klefvo i snön det bästa de kunde, men drifvorna hade blifvit allt högre, mörkret tog till, och de hade ännu ett godt stycke väg att vandra med kälken. Då rörde sig någonting svart i mörkret. Det kom allt närmare, och barnen förstodo att det var en varg. — Var icke rädd, sade Daniel till sin syster. Jag har en käpp. — Och med dessa ord lyftade han hotande käppen. Vargen närmade sig, men gjorde barnen ingenting ondt. Ilan endast tjöt; han tjöt så besynnerligt, att det liknade ord, som barnen förstodo. Det är så kallt, så kallt, sade vargen, och mina små ungar ha intet att äta. Gifven mig litet bröd för Guds barmhertighets skull! — Är det så, sade Anna, så vilja vi gifva dig två af kakorna och sjelfva äta hårdt bröd i afton; men far och mor måste hafva sitt julbröd. — Stor tack, sade vargen, och så tassade han bort med de två: färska julkakorna. Barnen klefvo äter ett stycke framåt, men om en stund hördes åter något tassa bakom dem, och denna gång var det en björn. Björnen brummade på sitt språk något som barnen hade svårt att begripå, men ändtligen förstodo de, att äfven han begärde en julgåfva. Det är så kallt, så kallt, sade han. Alla källor och sjöar äro frusna; mina stackars ungar ha intet att dricka. Gifven mig litet mjölk för Guds barmhertighets skull! — Hvad nu? sade Daniel. IIvarför sofver du ej i ditt ide, som andra björnar göra om vintern? Men det är din sak. Vi skola gifva hälften utaf vår mjölk. Anna och jag kunna dricka vatten i qväll, endast far och mor få någonting godt till julen. — Stor tack, sade björnen och mottog mjölken uti en näfverrifva, som han bar mellan framtassarna, hvarefter han med gravitetiska steg luffade bort i mörkret. Barnen klefvo nu allt ifrigare genom snön, ty de sågo julbrasan lysa genom hem, men hade ej hunnit långt, innan en ful uggla flaxade tätt bakom dem. — Jag vill ha bröd och mjölk! Jag vill ha bröd och mjöik! skrek ugglan och utspände sina langa klor, för att klösa barnen. — Jaså, sade Daniel, är du af den sorten, så skall jag lära dig vara höflig. — Och dermed gaf han ugglan ett duktigt rapp af käppen öfver vingarna, så att hon skrikande flög sin väg. fönstret i deras Icke långt derefter voro barnen vid deras hem och stampade muntert snön af kläderna i den lilla förstugan. — Vi ha matat en varg! ropade Anna. — Och gifvit en björn dricka, tillade Daniel. — Men ugglan fick käppen! skrattade Anna. Och så berättade de sina äfventyr. Deras föräldrar sågo menande på hvarandra. Hvad månde detta betyda, tänkte de, att våra barn ha bevisat sjelfva skogens odjur barmhertighet? Nu var qväll, och torparefolket satte sig att läsa i bibeln. Der stodo sköna ord om barmhertighet emot alla, äfven de ringaste, äfven mot ovänner, äfven mot djuren, och huru all gåfvas värde kommer af godt hjerta. Men den som gifver, bör gifva så, att icke hans gåfva tages från de fattige och slösas i otid på dem, som icke begära af nöd, utan för last och lättja. När torparefolket slutat läsningen, satte de sig till bords och prisade Gud och åto så af den halfva välfägnad som barnen hemfört från byn. Och det var vackert att se, huru barren gerna ville äta hårdt bröd och dricka vatten derpå, för att unna föräldrarna allt det bästa; men föräldrarne ville det icke, utan delade gladt med barnen de två mjuka kakoraa och den