kamrater här i den s. k. Pumpbacken och gnolade på en vårsäng. Som fältkamrern just vid sista strofen gick förbi oss på öfre gatan, så ropade jag: oda capo gossar, da capo för kamrern! Och då kom kamrern nedrusande med lyftad käpp och sade: oda cabo, är icke detta ett skällsord 20 Nej, sade jag. Ja, men jag vet att ordet var ämnadt åt mej och jag skall lära er, att oqvädaj folk på gatan. Dervid gaf han mig med sitt spanska rör ett slag, det jag genast betalade med ett annat från min nyskurna björkpåk, och så börjades detta sqvadronerande, som först afbröts sedan kamrerns mössa kommit att dansa in på enkefru Brauns gård. Så hänger detihop med sqvadroneringen och skällsordet. i — Verkeligen — Ja, men ÅA. är anklagad att hafva förföljt herr kamrern med ropet kissa och vjamat erbarmligt hvad svaras härtill? — Jag får ödmjukast anhålla att till fältkamrern få framställa en fråga till direkt besvarande? — Däh — enligt min uppfattning kan det icke förmenas honom — skyndade Epgman att yttra. — Instämmer — tillade Bergman. — Om kamrern går på gatorna här i staden och far höra att det ropas pkissas — tar kamrern det åt sig? — Har man hört på maken! — utbrast kamrern förtörnad — har man hört på maken till advokatorisk oförskämdhet! — Herr kamrern skall — dåh — direkt svara ja eller nej till den framställda frågan — anmanade honom Engman. Meu frågan blef obesvarad och den pojkaktiga planen dermed gick sålunda förlorad. — Å. var expedierad. — Vidare — fortsatte rektor är W. anklagad för att hafva slagit herr fältkamrern — är detta sannt? — Det är sonnt — svarade W. frimodigt. — Rätt illa, mycket illa! — utropade Bergman. — Hur kunde du anfalla en gammal man? — Han förtalade min salig farinför mina kamrater; han smutskastade hans graf och beskyllde honom för allehanda dåligheter. En stund lät jag det bero, ty jag var verkligen så öfverväldigad af grämelse öfver fältkamrerns oförskämdhet; men — tillade han under stigande sinnesrörelse och med mycken pathos — då kamrern slutligen beskyllde min salig far att vara mutkalf, så förgick mig tålamodet och jag gaf honom verkligen ett temligen kraftigt slag och hade han icke genast bett mig om förlåtelse och återtagit sina ord, så tror jag att jag för alltid tystat hans giftiga tunga. — Och dervid torkade W. med näsduken tårarne ur sina ögon; om de voro veritabla eller krokodiltårar lemnar jag osagdt. Emellertid hvad hände? Fingo vi ej se den finkänslige guhben Franzen göra på samma vis? Jo; och med förebrående ton och med underläppen djupt nedhängande, som vanligt vid Franzens sinnesrörelser, tillrättavisade han i skarpa ordalag vår motpart, tilläggande att han icke väntat så litet vett af en man, som varit ute i verlden och ville ha anspråk på att ega känsla för det passaude. Detta drag ensamt skulle väga tungt i vågskälen af den sak, hvarföre han nu dragit gossarne inför kollegium. o. s. v. Biskopen tystnade och fältkamrern stod der och klappade låret med sin trekantiga hatt. Han var synbarligen mycket förlägen. — Verkeligen — fortsatte rektor — B. är tilltalad för att hafva jamat erbarmligto, samt att å ett visst etablissement å svarfvaren Ombergs gård hafva inneslutit herr fältkamrern och hållit honom der länge. vöfver höfvan — Verkligen, B. hur hänger det tillsammans härmed? — fortsatte rektor. — Fy, B.! — tillade Bergman allvarsamt — jag vill ej tro dig om ett så ofint puts. Det var ett kritiskt ögonblick. Hade B., sanningen likmätigt, tagit på sig den onekligen mindre delikata häktningsåtgärden, så är det troligt. att