för ett tillfälligt missfirmande åsamka unga män ett obehag, omöjligt i sina följder att beräkna. Vi anhålla derföre det kamrern täcktes uppgifva någon plan för affärens biläggande i godo! Med detta på förhand öfverlästa tal öppnades nu kongressen och, sedan kamrern, som uppmärksamt lyssnat till hvarje ord, sagit sig en pris ur sin stora silfverdosa, sänkte han hufvudet, tittade under lugg och antog en underst illparig min. — Får jag lof att göra en fråga? — Var så artig. — År det granna talet ämnadt för svenska akademien? — Herr kamrer — svarade jag, något flatnande öfver dea ringa effekt den långa, väl öfverlästa svadan tycktes göra, — herr kamrer! vi utbedja oss som en särskild ynnest att kamrern täcktes hålla sig till sak ... — Vågar jag göra ännu en fråga? — Nåväl? — Har herrn, som håller så granna tal, hört historien om räfven och korpen? Kamraterna glodde småflinande på mig och nickade god mening till fortsättning af konferensen, — Herr kamrer! — tog jag åter till ordet vi ha icke kommit hit för att höra barnsagor .. . hvad har historien om räfven och korpen med vår affär att göra? — Nicht so hitsig, mein herr! vi ska först göra oss reda för historien om räfven, som med fagert snack ville narra osten från korpen . och sedan skola vi se till i hvad mån denna historien har något sammanhang med herrns granna oration. Ännu en gång, herr till .sak! . — Ja till sak! . . . till sak, — intonerade nu äfven kamraterna. — Alldeles! Till sak, ja! Jo, sir herrarne, när räfven som gerna ville komma åt osten, som korpen hade i sin näbb, hade berömt honom för: alla hans vackra egenskaper, och sade, att det blutt fattades honom röst, för att vara den förste bland foglarnes slägte, så ville den dumma korpen äfven låta höra att han kunde sjunga, och då, mine herrar, då släppte han osten och räfven hade vunnet spel. i — Nåväl! — utbrusto vi, anande hvart detta syftade — nåväl, än sein då? — Jo, mina herrar, denna fabel lärer: att om oförskämda pojkar öfverfalla och oqväda gammalt folk i gränder, och sedan di der lymlarne vilja stryka öfver saken med hartassen, så skall en gammal man icke akta slik foglalåt, utan låta saken ha sin gilla gång. Har jag lyckats göra mig förstådd? ... i — Fullkomligt, herr kamrer! Men... kamrer, Då förde vännen W. sin hand till munnen, och bildande dermed en oroparev, framhviskade han öfver bordet: vöppen drift! Det var nemligen öfverenskommet att om ej fredsunderhandlingarne med goda ord och fagert tal skulle lyckas, så skulle vi åtminstone skaffa oss något för vårt blifvande kollegii-förhör, och söka hvad skänker öfver vår motpart förmådde. Genast fattande meningen af W:s ord, reste jag mig från min plats, och med mig reste sig hela kongressen. — Herr kamrer! Då kamrern långt ifrån att rättfärdiga vår goda tanke om kamrerns upphöjda tänkesätto, lefnadsfilosofi och ståndpunkt inom samhälleto. tvärtom synes injaga hos oss en obehaglig fruktan att vi i kamrern se ett retadt lejon, hafva vi naturligtvis intet annat att göra än aflägsna oss. Först vågar jag likväl, å mina kamraters vägnar, göra ett ytterligare förslag till törlikning. — Och det vore? — Om kamrern genast återkallar sina klagomål och inhiberar förhöret inför kollegium, äro vi färdiga att in natura leverera till fru kamrerskan ... — Hvad för slag? utbrast hon och steg upp från sin plats — kära Smilgren, hvarför kan du ej låta nåd gå för rätt en enda gång . . . hvad för slag, go herrar? ... hvad för slag? — En fjerding surströmming! svarade W. ifrån Sundsvall. — Och jag ett dussin prima lärftsnäsdukar! — proponerade B. från Nätra. — Och jag dräll till ett dussin servietter! — tillade II. från Grundsunda. Och jag en Tunabulle på ett halft pund — slutade jag med en ödmjuk bock dessa förslag till krigskostnadernas utgående. Ja men hör du, Smilgren — utbrast nu fru kamrerskan, och knäppte ihop händerna — nog kunde du låta herrarne förlika dej kom ihåg de rara Tunabullarne . . . och surströmmingen sen, som du är så förtjust uti — Tänk sej Tunabullar med surströmming och potatis, herr kamrer! — utbrast jag. — Mjuka tjenare den äran! — refuserade kamrern. — Nå men drällservietterna då? — återtog frun — drällsservietter, du, som är så gentila, du, nog kan du ändå ... — Nej, säger jag! — Ja men, goa pappa-ett dussin primalärfts-näsdukar, pappa, de kosta inte lite de, pappa lilla, jag håller på och blir alldeles utan finare näsdukar, pappa, ... söta pappa, ta näsdukarne och släpp herrarne, pappa! — bjebbade nu den unga mamsellen äfven med. Omgifven af de allierade magterna och af sina egna naturliga bundsförvandter kan inte ha