— — mig denna termin! Ulelsa så vördsamt till assessorn! — Näå än till flickorna då? — sporde hon med skalkaktig min — skall du ej ta farväl af dem? Jag fattade den kära gummans hand, kramade den och utbrast: — Nej, tante . . . nej! ... ty Qvinnans bröst är svarfvadt på hjul som rullar, Och vankelmod, tante, vankelmod och storsinne bor under de liljekullar! ... farväl! ... Och jag störtade på dörren. . — Jaså — hörde jag assessorskan yttra när jag ilade ner öfver trappan — jaså . . . klämmer skon der! Trösta mig för den gossen . eld och lågor! . . . eld och lågor! . Hon hade rätt; men att hålla kontenensen på en dag när man blifvit utan examenspengar, blifvit skrapad af läraren, fått en borg, blifvit stämd till konsistorium och gått miste om en god middag . . . man måste medge att det går vida öfver en eldig kongl. gymnasists krafter och lefnadsfilosophi! Men innan Junisolen dök ner bakom Ålands-skogen, hade en ny sol gått opp i fru Roslings trefliga lokal på Hof. Solen var en bål och i mina kamraters trofasta ring böll jag der ett grant liktal öfver denna den argaste Tycho Brahe-dag under hela min skoltid. (Forts.)