Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1867, sida 3

— tillade hon i en hälften skämtsam, hälften allvarsam ton. — Goda tante! — stammade jag — och ett förfärligt ljus började uppgå för mina aningar — min vördade tante .. jag ber tusen gånger om ursäkt för min oskicklighet . . . men vissa affärer skulle rangeras före hemresan och ... — Nånå . . . litet brutet snart förlåtet . du har väl fått något uti dej, min gosse? .. — Hvafalls? . åhjo ... gubevars nog har jag fått tillräckligt ... (afsides:) Nu blir jag utan middag också! j — Kom då och drick kaffe härinne! — Tackar ödmjukast! ... Och drack en kopp, jag drack två . . . jag doppade skorpor, kringlor, pepparkakor och rån ... men ingenting ville bottna... jag tömde skorpkorgen ... — Får det lof att vara mera bröd? — frågade en liten näpen kammarjungfru med den impertinentaste min, en kammarsnärta kan taga på sig. — Med smör till, om jag får be! — svarade jag, försjunken i mina drömmar om den skiftesrika förmiddag, jag upplefvat. — Herre Gud, kära gosse, vill du ha smör till kaffe-brödet så här straxt på maten? -— inföll nu den älskliga gumman och skrattade så att hela hennes Junoniska person hissade — jo si di här smörgås-gossarne? — Jag ber tusen gånger — svarade jag, uppvaknande till medvetande af hvad jag gjorde — för tusan, jag dricker kaffe! ... jag kom inte ihåg annat än att jag satt hos Stenholms och åt korfkaka . — Men hvad fattas dej, min vän? — frågade nu assessorskan, som förmodligen märkte att det med unge herrn ej hade sig alldeles så rätt — du ser så tankspridd ut — Hvem, jag? . tanksridd sa? tanto ... jag tankspridd? .. åh visst inte Jag satt bara och tänkte på de få vetat . — Hur så) du? föräldrarne hennes? ... hvilka föräldrar? — Hvad befalls? äldrar? — Ilerre Gud, du .. hvilka förär ju alldeles kollrig, kära barn! ... du måtte väl inte ha druckit? — sporde hon med moderligt forskande blick — du pratar ju en hel hop galimatias som följer hvarken väggar eller tak. ..hvad är åt dej? Hvad är det som ligger och trycker dej? — Fältkamrern! — utstötte jag med hväsande ton och tog derpå min mössa för att gå. — Fråga mig icke vidare, min snälla, vördade tante, utan farväl och tack hjertligen för all godhet mot