Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1867, sida 3

wändiga för wårt sjelfbeständ. Man inwänder att det är nära nog omöjligt att åsturkomma få stora uppoffringar under närwarande brydsamma penninges förhållanden, men förf. swarar med rät ta, att för fosterlantswännen gifwes in tet twifwel om möjligheten. Hwad fom erfordras är Emellertid sparsam et och Elof företagsamhet. Man fan uppräkna i oändlighet föremål för lifwets förs menta behof, i hwillta stora befparinnar funna ske. Om denna kleka sparfamhet börjar högst uppifrån och sträcker sig ned ända till den simplaste arbetare, och dessa besparingar fedan flott anwändas, få stulle nog med någon tillhjelp af utländs ska kapitaler, wåra onttömliga malmlar ger bearbetas i ven största skala, wårt åferbruk ech wår skeppsfart blomstra i en förut okänd grad, och penningar fins nas öfwer till beftrivante af utgifterna för ett fullt betryggande nationalförswar. Må man ide glömma, att hererfamt blir vet alltid att få ställa fina utaifter, att man var ett ärligt öfwerskott, om och aldrig få litet, att dermed bilra kapital, eller betala skult. Wanhederligt är der: emet att lefwa öfwer tillaångarne på sina kreditorers bekostnad. ESparfambheten är det enda möjliga medel, som står oss till buds att berera oss förlag till wåra näringare förtelaltiga bedrifwande, men om wi flå in på tenna wän, skall ret blifwa en lifa lätt, fom tet är en helig pligt, att bewilja te belopp, fom erfordras för wårt förswarswerks orte nande. Måtte framförallt folkets reprefentanter ide glömma hwad pligt och nötwäntighet i detta afseende fordra! — Ekarpskyttesaken. Thorsåkers focfen i Helsingland har på fommunaljftäms ma beslutat understödja fin ffarpffytteförening med 1 öre pr fyrk, som uttaxeras under hwarje af de 5 nästföljande åren; inlomsten deraf utgör årligen omkring 300 rdr, en rätt wacker summa i och för sig, men ännu mer betydande genom den allmänna hyllning, som dermed på ett för socknen hedrande sätt egnats den for sterländska sak, fom dermed understödjes. — Nöden i hufvpndstaden skildras af en tidning sålunda: Dagligen hafwa wid de s. k. företrädena i härmarande polislammare inställt sia ett betydligt antal perjoner, hwilfa förklarat fig urståndsatta att på egen hand förskaffa sig tak öfwer huswudet och medel till sitt uppehälle, hwarför de anhållit att blifwa å någon arbets-inrvättning intagna. Gufwudfta den eger tywärr ide mera än en sådan anstalt, södra arbetshuset eller den s. k. Dillströmska inrättningen, och fammans lagda antalet af derstädes intagna arbets föra personer utgör för närwarande omkring 800 eller 200 mera, än fom, enligt wederbörandes beslut, få mottagas oc för hwilla sistnämnda sålunda färskildt utvymme måst beredas. Nu är emedlertid antalet det högsta möjliga, och senast i går inträffade derför det sorgliga förhållandet, att srån poliskammaren mäst afwisas flera personer, som derstädes infunno sig med begäran att warda å nämnda inrättning intagna. J stadens hälte förwaras flera, som afwakta plats å arbetshuset, och hwarje dag ingå till polislammaren rap: porter af innehåll, att perfoner inftällt sig å poliswafkt-fontoret samt begärt att blifwa hältade, för att dymedelst undgå fasan af att tillbringa natten under bar himmel eller i något uthus. Ett lifartadt förhållande eger rum med hufmudstadens fjutfus-anftalter; de äro i närwarande ögonblick alldeles öfwerupptagna, od) dagligen måste derifrån bortwifas fjufa, fom söka inträde.