Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1867, sida 2

b A 1 2 8 r n äter och pimplar, spelar guitarre och sjunger visor och skrifver vers . . . — Vackert så vid mina år, herr lektor! ... och dervid sökte jag med mina blickar ätt genomborra planket, bakom hvilket jag trodde mig ha upptäckt blåklädningen; men lugnades dock, då den ej syntes till och tog det för ett spel af min uppjagade fantasi. — År det vackert så, tycker du? Pro secundo absentejaj du från lektionerna 6 dagar i veckan och låtsar vara sjuk ... och när lördagsqvällen kommer sitter du på Stenholms och dricker toddy, sjunger visor och äter biffstekar ... — Kan herr lektorn undra derpå, .. när vi hemma aldrig gröt ... — Ja gubevars! det skulle inte duga för en sån der gök att läppja på den goa gröten, inte ... pro tertio Nu tyckte jag mig se någonting igen, och började draga mig längre från planket. — Stopp munsjör! — befallde min omutlige domsbasun — pro tertio sysselsätter du dig med kurtis ... — Herr lektor, hvad det beträffar... — Ja hvad det beträffar, så är det inte litet spektakel du ställer till här i stan ... skäms du inte du, en pojkvase, att fara och slå för mamsellerna här i stan och kollra bort flicksnärtor, som knappast växt ur mameluckorna ... få annat än Men nu gick det för långt. Jag led tåligt chikanerna för min bristande flit, mina visor, mina biffstekar, ty allt detta var dock mera materielt, och till på köpet ett stycke af sanningen; men när han anspelade på min kurtisv, när han rörde vid den ömtåligaste strängen i min glödande själ, när han sårade hvad mitt hjerta höll heligt — då brusto eftertänksamhetens och tålamodets dammar och med en pathos som kunnat anstå en primo amoroso på en kunglig theater och med en gest, värdig en Thalma, slog jag högra handen på mitt hjerta och utbrast: — Kollrar bort, ja herr lektorn? jag kollra bort? . . mameluckor? ... herr lektor (med ädel oruelsen) ni är min målsman .. jag måste derföre smälta lektorns orättvisa beskyllningar . . . men tacka Gud att ... herr lektorn . ... ä ... är ... m ... min... måls ... man, eljest . . . vore ... h ... herr .. lek ... torn ... ev ... evigt ... ol ... yck... lig .. och dervid utbrast ur storsinnets åskmoln ett ordentligt hällregn af tårar och i öfverilningen sparkade jag i det murkna planket ... kratsch! . och fyra, fem plankor röko för katten i våld och lemnade utsigten fri öfver — min flamma, som med ett anskri störtade baklänges i ett potatisland ... Situationen var af för stor effekt att ej sätta lektor A—s skrattmusklor i gång. Också genljöd Gröna gångenett par minuter af lektorns skrattsalfvor, hvarefter han ändtligen, och medan jag, som vid åsynen af min flammas oförmodade nederlag i potatislandet, med ridderlig ifver skyndade till och hjelpte upp henne, i sin vanliga godmodiga ton tilltalade mig: — Ja, kom nu ihåg hvad jag sagt, titta på din Euclides, uppför dig an-. ständigt och helsa far din! Tigande och flat lyftade jag endast på mössan, och hade ändtligen den innerliga tillfredsställelsen att se straffpredikanten aflägsna sig. Men i de stjernor, som strålade öfver mitt inträde i denna jemmerdal, stod det förmodligen tecknadt att denna dag, eller den 12 Juni 1844, skulle blifva en af min lefuads Tycho Brahedagar. Ty knappast hade första akten af sorgespelet i Gröna gångem . blifvit utagerad, mig till ostort mehno, så uppträdde nu i andra akten en skådespelerska, som sannerligen inför lefvande Amor utgjorde en lefvande typ af dame de la triste figurev. Min flamma . . . o min flamma, så hon såg ut! . . . Den rena, nystärkta blårutiga klädningen nersmetad baktill af potatislandets efter den föregående dagens hällregn uppmjukade jord ... sönderrifven framtill af en spik i planket, hvarintill hon lyssnat under lektorns straffpredikan ... de små näpna kängorna behängda med hela komposter af lerjord ... den lilla subtila kråkan (en hufvudbonad som begagnades den tiden) nerskrynklad och illa medfaren . de svallande lockarne hoptofvade och här och der pomaderade af den blöta leran, som äfven stänkt opp i ansigtet och der fastsmetat de allra små sötaste muscher . oh! hon var för älskelig!Ä!! Och så började hon att gråta. — Prosit! Då var det färdigt! — Jo du bär dig vackert åt mot mig! — utbrast hon, när hon från den sanka pussen i potatislandet åter befann sig på terra firma i Gröna gångem — jo du bär dig vackert åt mot mig! — Älskade, lilla stumpa! svarade jag och sökte att på bästa vis rentvå henne från sitt agronomiska utseende och mig från att ha varit orsaken dertill — min stumpa lilla, du får inte vara ledsen på mig ... inte ska du gråta så der häftigt! ... — Kan jag väl annat än gråta, när jag besinnar hura du ställt till åt oss! Först och främst ådrager du dig snubbor af dina lärare, får inga examenspengar ... och så sparkar du ikull mig i leran . . . jag som dock varit så snäll mot dig ... (med hetta) ack hvad jag var för ett nöt som lät det komma så långt . . . att du detta