och slingerbulta väderstreck! — tänk om hon utionen warar! It! )åda herrarne, nnasisten på we ter, promenera Gröna gång, da tillstymmelse fom Hernösand bjuda på; wilja göra för orfas som, wid fråga intog wår ftacll låsaren nöds , ej war någon ren af dessa då I illufionerz Han war gym: ned warm fans i eldfängdt fom da wänlig sträle Ja... och wips! nelens sky! Tytiden ej brist den goda lär: r utaf dem hade första majbal durken något för ionen war gif t: jag war kär! n af sällhet, ty — sg ser ni, mitt nådiga herrskap, jag inbillade mig, att jag älskades lika Danwiksmessigt tillbaka. Jag fwärmade wid min guitarr hela wår natten igenom . . jag absenterade från lektionerna om dagen ... och när qwällen fom, lopp jag fom en annan Erik XIV till skogs, der jag låg vå fnä och skar i trä hennes namn tillhopapetadt med mitt eget skönt arbetadt. Föremålet för min jömma låga älffade blommor fom alla flickor wanligen göra. Wips! blef jag den frigaste botanist och adjunkten E— blef mig fonnerligen bewägen, ty nu bewistade jag reguliert bwarz enda botanisk ercursion ... jag ans stallde ordentliga härjningar bland tussilagor farfara, caltor palustris och ranunculor acris, jag ref mos: for oc lafwar vå berghällarna, fom en björn, jag tog hela qwaftar af hanz och hon-hängen från björkar, ahlar och widesarter . . med ett ord: jag rasade i botanik! Men föremålet för min dyrkan älskade äfwen poesi, och fom unga flickor likaledes wanligen bruka göra, fynz nerligast Böttigers. Wips lopp jag till Shrlings boklåda och tog Böttiger på kredit och innan weckans slut kunde jag halfwa hans diktsamling utantill. Ja, jag hade till och med den djerfheten sjelf försoka mig i det sentimentala och mer än en ervotiff fantasi såg nuder dessa stunder dagen. Tegner, Ceoz pold, Franzön och Stagnelius slok jag medan kamraterna tuggade Ovidius, Livius, Horatius och Birgilins ... med ett ord: jag gjorde i poesi! Nu mera mins jag sannerligen ej hur det bar fig till, och himmelens Gud må weta hwad flickan d tänkte på, men det war icke förs utan, att en liten Eloctarfärlef å ömfe sidor war i farten . En afton före wåreramen 1844 hade wi änyo händelsewis träffats i Gådeå-backten. Jag fan ej neka till att det förefaller mig en smula a motbjudande att nu gyckla öfwer den stunden, så lojlig den än war; men den war likwäl i all sin totrolighet, den öfwerlyckligaste i mitt lif; ty unga herrskapet — förklas rade fig der hwarandra och den första kyssen for af med wett och förstånd för pocker i wåld. Hwad som widare tilldrog fig, fan ej få noga specificeras; blott det står lifligt och outplänligt qwar i mitt minne, om jag också lefde i hundrade är, att när andra kyssen brann, kom doktor Norrmans gumse och gaf alskaren en så eftertrycklig e påstötning a posteriore, att han fiuz pade öfwer alskarinnan a priore... Det war en fullständig idyll: en herde, en herdinna och ett får! Jag bedyrar, mitt nådiga herre skap, att wi ögonblickligen stego upp igen, wisserligen något längstrackta i fysionomejarna, men icke mindre lyckliga för det, ty gemensamhet i olyckor. tisldraga wanligen ännu håre dare kärlekens band. Forran wi denna märkwärdiga stund skiljdes åt, blef ett nytt afskedsmöte beramadt till kl. 12 på dagen af premiernas utdelande i skolan. Detta möte war bestämdt i Gröna gången och min mening war då att för de eramenss vengar, jag skulle erhålla, inkopa nägot passande minne att till hemne aflemna i afskedets heliga stund. J kunnen föreställa er min fa tala situation för tillfället. Först och framst inga eramenspengar — för kamrer Nygrens skull; widare huunfnus? af min målsman — för samme kamrers skull; och ändtligen en rysligt tillämnad skrapa, med Gud wet hwilka slags ertra förplägs ningar i 7Gröna gången, mitt herrskap, i Gröna gången, bwars eft jag just wid den tiden wäntade ett rendeg-vous af min flamma! Ursåkten min erpression, men förs Fann mej, fwettades jag ej fom i fjöffumspipa och min fattiga hjerna wred fig fom em orm I 6 myrstack! Under dessa marter anlände 1 ändtligen till Gröna gången, de jag hade all anledning önskafen hundrade stadier bortom Schetland öarne. En blick utåt den lilla alleen ö wertygade mig att hon ännn ej ar ländt. Jag drog en djup, oän: lig suck af tacksamhet, att hon kommit. Ofta suckar wäl en trä nande älskare öfwer sin huldas ut blifwande frän ett möte; men så lan tör ban tacka kärlekens Gr derför. Jag gjorde det likväl o till yttermera Wisfo levererade ja tacksammeligen numro twä. (Forts.) Till en af rikets fästningar ar lände nyligen ett bref med foljand utanskrift: Kongl. Swenffa Life tiosfången, Hogadle Herr N.N — Wid en eramen frågade le raren en af skolviltarne: 7Af hwa genus är ägg? — Det fan ja inte säga, förr än ägget blir u klackt, swarade pojken, och den fö bluffade magiftern funde ej beftrid att swaret war riktigt.