Norrländska Korrespondenten – 28 december 1866, sida 2

— Su, fi fåvant har den satbytingen tid med; men wänta du, jag skall mins fann klå tig, få tu skall minnas det, och dermed rusade qwinnan fram för att fatta i barnet. Jag gick emellan, och medelst ett par riksdaler åt den uppsretade qwinnan och några allwarliga ord om, att jag skulle klaga hos prosten, i fall hon flog barnet, lyckades jag lugna hennes wrede och få henne stilla. Just som hon med en grinande min lofwade att icke straffa flickan, för det hon warit få länge borta, fingo wi höra ljntet af en reswagn, fom fom rullande utåt wägen. — Ekynda dig att öppna grinren ditt kräk! Det är den främmande friberrins nan, fade qwinnan åt den lilla, fom sprang allt hwad hon förmådde för att hinna till grinden före hästarne. Kusken, i fin förmåtenhet, ansåg fig ide behöfwa sakta farten, utan lät det gå friskt undan, i tanka att den der lilla trasiga ungen nog kunde springa. Men Sigrid war ett fwagt barn, och under fina bemödanden att hinna fram snafwade hon öfwer en ften och föll framför hästarne. Jag störtade fram; men i detsamma hörde jag ett skrit, och wagnen rullade öfwer den arma warelsen. Qwinnan utstötte en ed, och jag uppe lyftade barnet, fom war sanslöst. — Hwad är det? frågade en qwinnos röst ifrån wagnen, och ett ungt fruns timmer lutade fig fram. Jag igenfände fröken Eva W—. Åsynen af Eva, namnet Sigrid, flics kans ålder, barnhufet — allt återförde ögonblickligen minnet af samtalet, fom ag hört i parken på Åkersfors för åtta år sedan. Gifwande wika för all den