Några ord till och om arbetsklassen. Den för mintern ftundande arbetslös heten äfwen för en stor del af den or dentligaste och arbetfammafte arbetarebes folkningen kommer utan twifwel att göra så wål densamma, fom samhällets för den ömmande öfrige medlemmar mycket bes fymmer under några månader. DÅ dens na befollning, på hwars sunda och för ståndiga omdöme man ej någonsin haft anledning att twifla, helt wisst klart inser, att denna inskränkning i i avbetstillgången har fin oundwilliga orfaf uti en sedan en längre tid rådande allmän ftodning i den industriella werlsamheten i alla grenar, få lärer den nog äfwen wara få förståndig, att den ej tillffrifmer ens stilda förhållanden det onda, fom har fin rot och fitt upphof i omständigheter, fom of enskilda ej funna afhjelpas. Att fylla behofwet af arbetstillfällen genom Gere dande af arbete för kommunens räkning lårer hwar och en inse wara omöjligt i den omfattning, att derigenom någon allz männare hjelp skall funna beredas, äfwensom att, derest det more möjligt, fojtnaderna för en få omfattande åtgärd skulle blifwa få ofantliga, att de redan nu Högt uppdrisna skatterna derigenom skulle blifwa för mången outhärdliga, fanffe alldeles ruinerande. Wi hafwe ej twekat att widröra detta ömtåliga ämne, wisse att mi rätt förstås af arbetsklassen, fom nog wet att den i oss har uppriftiga wänner, hwilka alltid sträfwat att werla för dess bästa. Wi hafwe oc nu gjort detta i de mest wäl williga assigter för dess wäl. Tidningar ue — äfwen denna — hafwa innehållit en mängd artitlar, hwilka assett att mas na till sparsamhet och undflyende af onö digt öfwerflöd i allmänhet, men hwarmed hufwudsakligen åsyftats de högre stående klasserna. De omständigheter, mi härof wan antydt, föranleda oss till att mer fpe cielt rigta samma maning till de egent: liga arbetande tlasferna. En stor del al dessa har sin farligaste frestare i kroger och bränwinet. Denna öfmerflöds-artite! medför, utom det att den erfordrar pen: ningar, — fåt wara äfwen Slott småbe lopp åt gången, men hwilla dock fam manlagda utgöra en liten, för wertlige lifsförnödenheter wälbehöflig summa, — äfwen den olägenheten, att den ingalunde förädlar och lifwar förtröstan på den hö gre hjelpen och på sjelshjelp, utan twärt om; de upphöjda och goda tänkesätt, hwil ka äro det bästa skyddet mot allt ondt hafwa i det ingalunda någon god bunds förwandt, utan twärtom; de fympatie