Örenar eller Unga afktomlingar el dem najestätiska Granen hemföras till julafz on få wäl till den rikes palats fom till en fattiges koja för att derstädes smyckas ned allt det wackra som till högtiden lan iskaffas åt barnen. Jul-ljufen placeras ökså i mängd, allt till minne of Ierldsörsonarens ankomst. Natten till den 25 December, om wil: en de heliga böckerna berätta få många inderbara ting, en natt, hwilken wi med varnsligt fromma finnen årligen fira i fretfen af wåra älskade och falla Jnl, tiger nemligen en engel fram i barnas sepnad till det stumma men rika Grans tädet, kysser det, dansar omkring det samma och slutligen beundrar dess Herr lighet m. m. Sålunda inwiges det, of ontsäglig far lighet bäfwande Granträdet; det är ute waldt framför alla andra träd, framför foglarne och alla andra små warelser, som ej förmådde undslippa den grymme snöfursten, och hwilken han under sträng bewakning håller sångna, att bereda en fröjdefull julhelg. Johannes N—g, en ung prestman, has de fått uppdrag att läsa med årets Natt wardsbarn. Han bjöd dem till fia på jnlafton och famlade dem omkring fig i sin sal. Der stod en stor julgran, på hwars grenar lyste lika många lius, som barnen woro, och under hwarje lius Häng: de ett litet nytt testamente oc ett mete bröd. En bild of det himmelska brödet, jemte det jordiffa. Sedan barnen nedplockat gåfworna, frå gade en flicka: Käre pastor, säg mig hwarföre man aldrig brukar björk, eller al eller ef till julträd, utan alltid gran? Johannes log och swarade: Alla be andra träden äro under wintern blad: lösa och gråa, de grönska blott om fom maren: Granen är alltid grön, hur myc fet det än må frysa eller snöa. Derföre har Granen fedan fordom i wårt (land utkorats att på julqwällen påminna oss om wår Frälsare, hwillens kärlek är all: tid lika frisk och oföränderlig. Wänner äro föränderliga, de likna bäckar, hwilla vinna uomnigt, få länge himlen gifwer sin wälsignelse med regn, men när het tan kommer, uttorka de. Föräldrars fär lek är förgänglig; innan man anar det gå både fader och moder Hort. Barns färlek är ombytlig; de äro såsom fogel ungar, när de få wingar flyga de ut un boet långt bort för att fästa fig annor: städes i werlden. Guds färlef är fia all: tid likl. Han är denfamme i går och i dag och desslikes i all ewighet. Aro wi friffa eller sjuke, fattiga eller rika, unge eller gamla, komma wi lifsfara, ja pe grafwens brädd, få är Han alltid like huld. Derföre har den alltid gröna gra nen utforats till julträd.