Kusinerna. (Af Lea.) Forts. o. slut fr. N:o 100. ÅÄÅnnu en gång wille Hilma återse de gamla, fom stapplade inwid hwarandras arm, tillintetgjorda af smärta och ur stånd att yttra ett ord. Jcke heller Hilma förmådde tala. Hon tryckte blott sakta deras händer gång ef ter annan mot sina bleknande läppar, under det hennes ögon med ett förkla radt uttryck höjde fig mot himlen, lik fom wille hon hänwisa till ett fnart återseende. De gamla kunde ej uthärda anblicken af sitt döende barn; med henne förlos rade de allt, och rikedom och anfeende woro för dem ingen ersättning. Den späda warelse hon efterlemnat kunde de aldrig hoppas att få se uppwuxen — de hade således blott en enda önskan, den att snart få följa henne, som war dem allt i lifwet. Lagmanskan fördes från dotterns döds bädd till fin egen sjuksäng och lagmans nen wandrade med tunga steg upp och ned i stora salen, fom nu föreföll honom lift ett grafchor. Så fom aftonen, lång, tyfter, Hopp lös — och derefter natten... Men då morgonfolens förfta ftråle förgyllde de höga ekarne wid Hällenäs, hade def unga herrskarinna kämpat ut. J twenne fomrar hade den hwita törnrosbusten på Hilmas graf knappast bloms