w : Fadren, pet var ett minne efter en vän till hennes moder, hade hon i ett ljust ögonblick nedlåtit sig förklara för mig. en förmögen hög embetsman, hade tidigt mistat sin hustru sedan hon gifvit honom tre barn, af hvilka dottern, en afbild af modren, tog brorslotten i faderskärleken och lemnade nästan blott skuggan åt de två gossarne, som till ersättning hade lyckan att stå under min ledning. Ehuru jag väl hundrade gånger öfverbevisat mig matematiskt att jag lika gerna kunde bli gift med henne, öfverraskade jag mig dock sjelfva Julaftonen 18 . . med den förflugna iden att genom en sinnrik Julklapp öfverraska mitt lobje taime. Den nyss med varm hand af min principal mig tilldelade extra nådegåfvan af femtio riksdaler. brände mig som eld der jag vandrade i en kyla af 8 å 10 grader under fryspunkten omkring på Stockholms gator, innan jag något senare skulle promenera ut med mina disciplar. Jag kom på det sättet klockan mellan 4 och 5 upp till Trångsundo, der ljusen strålade mig till mötes från Julmarknaden på Stortorget, och der kring de mer och mindre upplysta borden med korta varor trängde sig en hop spekulanter, somliga med, somliga utan kontanter, men spekulativa ialla fall. Trots kylan, eller kanske just derför, trängdes och knuffades man på det ifrigaste, om också icke för att se, åtminstone för att efter gammal vana ha yark i Julmarknadem på Julaftonen. Min uppmärksamhet drogs, förmodligen af det syskontycke som de egde med dylika i mitt hufvud byggda, till ett ställe der några ståtliga palats, grannt upplysta, af papp utbjödos till salu. De unga byggmästarne äflades att i det bästa ljus framhålla gina arbeten, som utbjödos till riktiga röfvarpriser; men bakom de andra halft undanträngd stod en gosse, hvars utseende frapperade mig. Hans bleka och magra ansigte, med sina vackra och reguliera drag, uttryckte så mycken sorg, att jag icke kunde afhålla. mig från att maka undan de andra mera närgångna husegarne. Hvad har du att sälja, min gosse? Denna enkla fråga tycktes vara svår att besvara, ty han blott visade mig, utan att säga ett ord, en afbildning i papp af ett herresäte på landet; jag märkte dock på vissa ryckningar kring munnen att han med möda tillbakahöll tårarne, som hotade att utbryta. Ökom med mig, så att jag får närmare se på ditt huss, yttrade jag så ... vänligt jag kunde och bad honom följa mig fram till en lykta. Hvad kostar det? frågade jag efter en stund, sedan jag, för att låta honom hemta sig, betraktat papparbetet, som verkligen var ett litet mästerstycke, med trädgård, aller m. m., utfördt i de finaste detaljer. Tio bankor, stammade han. pet är mycket penningar och det torde väl ingen vilja ge dig, min stackars gosse. ö Knappast hade jag sagt detta förr än jag ångrade mig, ty gossens tårar, förut hämmade, frambröto nu på en gång, och han darrade så att jag fruktade han skulle falla omkull. Denna ytterliga förtviflan hos ett barn om 10 å 12 år, och hvars drägt och hela uppförande röjde att han var af så kalladt bättre folko, grep mig djupt. Jag sökte att trösta honom, lofvade att skaffa köpare till hans hus och erbjöd mig tramför allt att följa honom hem. Härtill nekade han bestämdt, likasom att besvara mina frågor om hans namn och bostad. Mitt intresse för honom blef härigenom så mycket lifligare. : Då måste jag tro att du icke på ärligt sätt åtkommit den der vackra leksaken, och jag skall be en Polisbetjent ta reda på förhållandet. Lej, för Guds skull, bästa Herre vi bo i N:o 0 vid Stadsträdgårdsgatan; men Mamma vet icke att jag gått ut att sälja min leksak för att ge henne penningarne.. Man har alltid sagt mig att den var värd mycket, mycket mera, och jag ville så ogerna mista den; men... vi ha ingenting att tillade han med sakta röst. Talar du sanning. skall jag som sagdt köpa ditt hus; men först vill jag se ditt hem. på vi under vägen dit passerade huset, der min principal bodde, skyndade jag upp och tillsade att jag om en timme skulle vara tillbaka. Jag tog en droska, af fruktan att gossens krafter icke skulle förslå för den långa hemfärden, och anställde under tiden dessa gamla, men dock evigt nya betraktelser öfver skuggor och dagrar i menniskolifvet. Ju närmare vi kommo, desto brydsammare fann jag emellertid min position. Å ena sidan var det en möjlighet att gossens hela uppförande — jag lyckades numera endast aflocka honom enstafviga ord — var förställning, och å andra sidan kunde min opåkallade hjelpsamhet af ett finkänsligt sinne uttydas som en förolämpning. I alla fall beslöt jag fullfölja äfventyret. Vi stannade vid ett gult tvåvånings trädhus af ruskigt utseende, och passerade i djupt mörker uppför ett par rankiga trappor, tills min följeslagare knackade på en dörr. Ett sorgklädt fruntimmer, med ett ljus i handen, öphpnade, och såg förvånad på mig och gossen. Alfred, hvar har du varit... och hvem är ni, min herre ?ö äta,