Skolmästarens sång 60 år härefter. Jag mins den ljufwa tiden, då jag ännu war barn, hur jag njöt oskuldsfriden tills jag war gamla karleu. J hemmet, på kalasen, i )byxor flidan gid, och pojken het farbafen tills hår hans haka fick. Ur waggan fiickan träder i krinolinen nu, och lillan straxt sig gläder åt hoppet att bli — fru. Nu sköljer ungen struden, förrän han byxor bär, och ber om tilla supen och blir i amman för. Nu uti politiken är pysen domare och stark i asthetiten, när han läst abe. Han wexer upp till herre ren från sitt andra år blir stor, fastän — desswärre — förständet siilla star. För ris är ingen sara, det bortlagt är med slit, och för att lydig wara, får han en soderbit. När mama proponerar, att han ffall gå i säng, han henne lorguetterar, oc) göspar fen: el bien!. J ordnar grefwen klär fig så jnart han lull kan sta, och han att rida lär sig förrän han sig lärt gå. Sern för han spann kring werlden Öch tär geografi, gör möten uppå gärden, att riddare få bli. J nattroct bonden plöjer, cigarren rökande, då ej han twelsam dröjer uppå fur fanape, och hustrun mjölta föna med hwita handffar på, och tuppen och hans höna mahognypinnar få. Man härutaf kan lära, att tiden framåt går. Hwad skall för drägt man bära, o säg! om hundra åre