Norrländska Korrespondenten – 18 december 1866, sida 3

hwilken nätt och jemt gjorde skönjbar den unga, bleta qwinnan, som nu stod redo att lemna jorten med alla deg fröjder och qwal. Som en af stormen bruten hwit ros låg hon stilla på sitt plågoläger, wid hwilket han knäböjde, som snart skulle stå allena i werlden med den späda knopp, fom i menlös ro slumrace mid modrens sida. Makarna woro ensamma. )Sörj ide få, min Herrman, hi ffade Hilma fakta. Jag är få nöjd, få nöjd att få gå bort, ty jag fer Harare nu än förut hwad du marit för god att låta mig höra: att jag ändå aldrig tunde göra dig lycklig. Jag war för häftig, för fodrande, för litet qwinna ... jag wille ändra mig... jag försökte, men jag lyckades blott fällan. AT, Hilma, älskade, ryra maka! hur har du hjerta att tala få! Om moln bafwa funnits på wår himmel, få war ffulden min mer än din, och jag wet du tror mig då jag säger, att intet pris wore mig för högt, hwarigenom jag kunde återköpa dig till lifwet! YGud mare lof, du fan det icke! Det enda jag nu begär af lifwet, är mifbheten att du förlåter mig ... att jag ännu en gång får böra att jag är vig kär .. och att du öfwerlemnar wår dotters upps fostran åt Hedda — de gamla lefwa nog ändå ej få länge och ... dessutom ... lofwa mia, Herrman, att Hedda får bli en mor för hennel Herrman lofwade. Han bwiskade till fin döende maka om äärlek och försoning, om frid och ett herrliat återfeenz be, allt under det han tyckte det hang hjerta wille brista af sorg. (Fortf.)