här utanför. Du kan derföre — och bör äfwen — alltid älska och ära henne bögt, ty hon gåfwe med glädje fitt lif för att friköpa dig från hwarje befymmer, om det stode i hennes matt. Men du Hilma, fom fått ett annat lynne och säkerligen kommer att genomgå andra öden, dig tillhör det att kämpa och fegra! 5D, Hedra, hwiskade Hilma i vet hon mot wännen upplyfte sitt wackra, af tår var dränkta ansigte, jag tycker att lif wet med ens blir så allwarligt, wigtigt — och swårt; jag har aldrig tänkt rik tigt djupt öfwer det; jag ser och finner nog hur rätt du har och hur wäl du mes nar, men jag misstror min egen förmåga att funna uträtta allt det goda jag mille. mTwärtom, Hilma, utropade Hedda lifwad och smekte wännens lilla hand, fom bon höll i fin. Du får och bör ej misströsta, ty du eger ganska mycken kraft, fast den hittills blifwit oriktigt anwänd; du skall tro, tro fast på Gud — od) på diag sjelf, och allt skall gå lydligt. Du skall ständigt minnas att du un först börjar att riktigt lefwa och tänka och ensamt i denna tanke ligger något lifwande, och om Gud feran eu dag ffänfer dig en dotter, skall du genom oms sorgsfull uppfostran laga att hon en gång får tacka fin mor för fin lyda! Tänk hur rikt ditt lif härefter fan blifwa, hur nyttig, werksam och ädel din bana! De båda wännerna omfamnade hwarandra och den unga fruns ögon, hmwars ifrån tårarne nu började flyta, ftrålade åter klart och wackrare än förr genom det beslut, fom lifwade dem. Tro mig, Hedda, fade Hilma, och blickade warmt på fin wän, att dina