Till en döende sjöman. Lydsam resa, dito winden god! Må ej döden fälla allt ditt mod! Öfwer nattlig bölja, får du honom följa; rastt går särden öfwer Stygens flod. Sista timman af din wakt, snart slår; Charons farkost redan färdig står. Hwem kan kommendcra, dig till wäders mera, Då du ner i gubbens färja går! Du för lifwets buller och dess stoj; byter dig till ro i fridens koj. Ej kaptenens stämma, kan dig mera slrämma, du blir döf liksom en ankarboj. Länge har du farit som en slaf, omkring liswets upprorsfulla haf — Hur du der loverat, döden snart bloderat hela rymden för dig, med sin glaf. Slumra in så godt — ej mer dig bry om hur stormarne kring skutan gny! Du blir säkert surrad; sof, tills du blir purrad! Uppå natt skall en gång morgon gry. Frid med dig uppå din sista tur, På den turen göres ej retur. Änkaret i botten blir dod bästa lotten ; Riftan säkra kojen — eller Hur? Säll är du, om till din nya strand, du ej medför syndens kontraband; der ej smugla duger, genom tullen ljuger man sig ide in i lifsens land. Måtte du då efter lifwets färd, inklarera få i bättre werld! Jntet skall der glömmas, der slall du nog dömmas, få den hyra du här gjort dig wärd. H. P.) a