innu såret er — wille mämna det som helst anadt tilll hundrade arna, utan delemnade , hon alls och, om ej i gång egt ffulle han ämma med åstodo att n fjäl... tta måna: ang afresa eftermidz han ffulle ch ämnade (tom detta It uttalade annat... frigt högst förmiddas yr, hwilka ne, då hon ådan obes ills ingen med Elin. gång, som sitt bjers han träfs cka i hens äfwen nu n ffriftlis inslor, en ra gånger Med klappande hjerta flög han upps för ven rankiga windstrappan, öppnade dörren och trädde in. Elin fatt wid fitt arbete. ensam. Nu eller aldrig, täntte Eneman, och Elin måtte hafwa läst hans tankar i hang blid, ty en purpursky drog öfwer hennes find och tonen hade ide alldeles den wanliga säkerheten, då hon, i det hon helsade honom wälkommen, yttrade att det ide war utan, att hon blef en smula öfwerraskad. YVäl icke alltför oangenämt, will jag önska, swarade Eneman och fattade benz nes hand, ty, tillade han, jag har då ide mod att öfwerraska med ännu en fat, fom jag ide längre mättar behålla för mia fielf ... Och nu följde en warm och uppriktia bekännelse om hans kärlek, i åratal närd och fåfängt motarbetad. Enemans känsla gjorde honom wältalig; hang wackra, manliga anfigte lågade af idel infpiration, owilkorligt fästande wid fig Elins blickar, under det hennes find blef allt blekare. Slutligen hade han sagt allt hwad hang känsla bjöd honom; han tyftnade, för, att afwakta den älskades dom. fwer Elins find fmög en långsam tår och i det hon hjertligt räckte Eneman handen, yttrade hon fatta: Jag tror att bland de många bittra ftunder, jag på fednare tider upplefwat, ingen dock uppgår mot denna, då jag nödgas bedröfwa en man, som eger min fulla högaktning. Jag Hade welat unds wika ven, ty — jag erkänner att jag anat ben, men ödet har welat annorlunda. Mig återstår ej annat än att wara fullt uppriktig: Jag bar ej ännu få lyckats Hon war glömma det förflutna — fast det så kan synas — att jag wågar tänka på når gon ändring i min nuwarande belägenhet. Jag är ingen romanhjeltinna, fom trånar bort hela mitt lif ionyttig,gagnlös klagan och sorg. Twärtom är jag öfwertygad, att jag en dag skall winna seger — ty jag kämpar ihärdigt — men förr än denna är wunnen, wore det illa giordt att bedraga en redlig man, fom bar rättighet att fordra hwad han sjelf fan gifwa; ett odeladt hjerta, och när den en gång är wunnen — låt mig då hoppas att denne man, fom jag önffar allt det bästa himlen och jorden funna skänka, länge sedan funnit ett hjerta, wärdigt hang! Eneman fatt tyst. Han utfor ide i någon omanlig klagan, några swärmiska utgjutelser, men i hans drag afspeglarde sig en stilla sora, som djupt grep Elin, hwilken till afledande af sin inre oro mekaniskt lekte med ett litet ankare af stäl, hängande på en swart silkessnodd om hennes hals. Jag bar ingen rättighet att klaga, yttrade slutligen Eneman, och jag är ide heller någon romanhjelte. Alltså hoppas jag kunna böra min sorg, som jag hittills burit mina tysta förhoppningar. Men, Clin! — då ingenting finnes emellan det förflutna och mig (oc jag wet att detta ditt yttrande är sannt) annat än det smärtande minnet, har jag ide mod att afstå från hwarje hopp på fram tiden. Det är den enda stjerna fom här danefter kommer att bestråla min stig och henne fan jag ide undwara. Först när du en gång gjort ett annat wal, må hon för alltid slockna. Zag tackar dig af hjertat för din ädla uppriktighet, och will nu säga dig ett långt farwäl. Men innan dess will jag be om en sak: J ett litet förtjusande kabinett satt en skänk mig en af dessa rosor till ett minne — jag bedyrar, att det är den högsta betydelse jag skall fästa derwid! Elin räckte ut fin hand mot blomfteralaset, för att taga en nyss utsprucken hwit törnros, men märkte derwid ej att siltesfnodden med det lila ankaret snärjt sig om fingret och då hon nu, rodnande och blygt, räckte honom den begärda rofen, lossnade med detsamma knuten på snodden och — det lilla stälankaret föll tillika med rosen i Enemans hand. Eneman, som såg hurn det tillgått, sände Elin en blick så bönfallande och warm, att hon ej fick fram ett ord; hon uträckte blott handen för att återfå den lilla rymmaren. At, Elin! bad Eneman, då du tapit få mycket från mig, få låt mig åts minstene behålla detta — det är ju ide bu, utan ödet, fom lagt det i min hand, war säker att jag ej skall glömma det ! Elin have ide bhjerta att taga ifrån honom denna fattiga fröjd. BFormil Elin, hwistade Eneman djupt rörd. När wi återse hwarandra, wet allenast Gud, men hwad fom än på den tiden må ändra fig — ide blir det mina känslor. Må Gud beskydda dig, farwäl! På Hellenäs lefdes nu sem förr ett lysanre lif. Den ena praktfulla tillftällningen aflöste den andra. Den unga frun mar outtömlig! i uppfinningar af nöjen; det såg näftan ut fom om man behöft förskrifwa den enda gäft, fom att tid wågar infinna fig objuren, nemligen ledsnaden. Låtom oss blicka bakom det glänsande förhänget: winterafton, twenne år efter bröllopet, ben unga frun uppkrupen i i ena foffhörs net och Hedda, fom war utbjuden på ett par weckor, i det andra. Brasan spred ett klart sken öfwer Hil ma, hwars ögon woro röda af tårar. YA, Heddva! utbrast Hilma, i hwars ton röjde fig både harm och forg, det är bara ditt goda hjerta, fom motsäger mig; nog fer tu, få wäl som jag, att Herrman ej mera är densamme. Af den artige, medgörlige, förälskade fäftmans nen har blifwit en minsann ganska des spotisk äkta man, som till på köpet då jag, för att röda trålkigheten, will fe wåra wänner någon gång, wågar tala om öfwerflöd och kostnad, han, fom fjelf . Min Gud Hilma, yttrade Hedda och sände fin wäninna en ganska ogillande blick, tala ide ut! Om du blott en enda gång under ert äktenskap gjort den mest aflägsna häntydnina härpå för din man, är det ide underligt om förhåle landet werkligen, fom vu fäger, ffulle wara annorlunda än förr, men det fan du ide hafwa gjort, du fan ej ... MAy, yttrade Hilma förläget, vet är ej få godt att weta hwad man fan eller ide fan, då man bliv retad. Nog tör det wäl hafwa händt en och annan gång, mest utan att jag sjelf welat det — jag är få häftig — men jag har bedt Herre man förlåta mig det, få vet kan det icke mwara. Heddas rena drag uttryckte fmärtfam öfwerraskning; derefter steg hon upp och flyttade fig närmare Hilma, hwars hand hon fattade, under det hennes deltagande blid fästades på wäninnans glödande ansigte. (Forts.)