Norrländska Korrespondenten – 14 december 1866, sida 2

andedrägten för att ej gå miste om ett enda af de underbart melotiska tonfals len i hennes röst, denna röst fom han få länge önffat att åter få höra och fom ständigt genljudat i hans hjerta sedan flydda tider. Nu wågade han då fe på henne, äls ska och tillbedja henne — hon war ju fri; den förhatliga vingen wanprydde icke mera hennes finger — o, hwad Eneman kände sig lycklig i blotta merwetandet af, att han nu hade rättighet att egna henne hwarje känsla, hwarje tanke! — Elins arbete war nu fullbordadt och hon inbjöd åter den unge läkaren att inträta i windsrummet. Han wägrade icke nu, ty hans stjerna följde honom ju, och sålunda stod han då äter i denna helgedom, dit hans tankar få ofta malls färdat. Hwillen betyrelse hade ide vers inne hwarenda småsak! Der ftod ju Es ling lilla arbetskora med blomsterglaset bredwid, der den lilla foffan, ver hängde hennes bokhylla ... alt war fom förr, utom det att det nu mar en möjlighet att prestinnan i detta lilla ordningens och fritens tempel ju kunde bli hang! Hmils fen lycklig förändring. Men denna prestinna — hwad tänkte wäl bon, hurudan mar den dom hon i sitt hjerta uttalade öfwer hans känslor, dem hon med qwinnans wanliga ffarps sinnighet nog märkte? ... Ja, hwem kunde wål utfundera det! hon war glad, wänlig, liflig och språksam, men allt detta med en sans, ett wisst imponerande lugn, som gjorde, att, när Eneman efter besötets slut återwände hem, han mindre än någonsin war ense med sig sjelf om han stulle wåga anförtro henne sitt bhjertas hemlighet eller ej .. Om Herrman hade ej ett ord blifwit