mig — friheten. säfer jag ej mellan raderna i detta kalla bref — och har jag ej läst detsamma i flera likartade före: gående — att den fordom få mwarmtälskade Elin numera endast är ett hinder för hans lyda? Nåwäl! jag wil gifwa honom det största bewiset på min färlek, will utan klagan draga mig tillbaka och öppna för honom wägen till rikedom och anseende. Stilla, stilla, arma hjers ta! nu pröfwas halten af din kärlek — glöm dina egna qwal eller rättare: göm tem och njut af hans sållhet ... har vu älskat rent, bör ju denna alltid och endast hafwa warit ditt mål. Och för öfrigt fan ej min smärta wid detta bands upplösning wara större, än den warit wid åskådandet af hans kärleks långa vödgfamp. Några ögonblick betraktade den unga flickan den gyllene ringen på sitt finger — bon smekte ven ännu en gång, ten sista, till en tacksam hågkomst af de korta fröjder den skänkt — en ensam tår — en äkta perla — rullade långsamt utför bennes blefa find och dallrade några fefunder på ringens glatta Yta, hwarefter hon med en hastig rörelse drog den af litt finger och lade den bredwid sig på ett litet kristallfat. Ett ögonblick pre: jade hon handen mot hjertat, men blott ett enda; i det nästa tog hon papper och penna och skref följande: Min bäste Herrman! Wi hafwa båda irrat oss, i i det mwitanit för kärlek hwad fom i sjelfwa wer:tet allenast war en skön, men flyktig ungs domsdröm. Det är tid på att denna tager slut och lemnar rum för wertligheten, och vå jag återställer inneligande nåfwa af dig, återställer jag äfwen det blott och bart slägtskapliga förhållande, i hwilket wi före din studenttid stodo till hwarandra och i hwilket wi numera all: tid och endast komma att stå. — Tro ide, bäste Herrman, att detta mitt till: tag innebär ven ringaste förebråelse till tig — o, jag skulle ide för allt i werlden wilja förebrå dig något! — ack, nej! ide rådde du för att tu mid få unga år ide rätt förstod att pröfwa ditt eget hjerta — förstod jag wäl sjelf att bättre ransafa mitt hjerta? Tywärr, nej! jag nödgas åtminstone tro det, då jag fommit till ven wisshet jag nu eger och fom jog anser mig pligtig meddela dig, att jag nemligen, om en förening oss emellan wore möjlig i morgon dag, ändock skulle draga mig tillbaka, emedan — emedan jag känner att jag numera ide wid din fiva skulle bli lycklig — följaktligen ide heller göra dig lycklig. Och nu är det sagdt, detta ord, fom jag länge tänkt, och fom du wet jag al: drig skall återtaga. Om wåra wägar för alltid skiljas, eller om de någon gång mera i lifwet stulle korsa hwarandra, skall du i mig alltid finna en trofast slägtinge och en tillgifwen män, fom med warmaste in: tresse skall följa din framgång i werlden. Måtte vu blifwa lycklig, Herrman, detta är min första och sista bön, min innerligaste önskan! — Ånnu ett hjertligt ord: war lugn för min framtid! Innan jag fattat ett ber slut, fan jag wäl wara orolig och twet: fom, men sedan det är fattadt, är jag ej ben qwinna, fom låter känslorna regera öfwer förnuftet; du fänner mig och wet att jag talar fanning. Od nu — ett långt farwål — ett farwäl för alltid! Gud mare med dig, Herrman! Elin Hall.7