Norrländska Korrespondenten – 11 december 1866, sida 2

en gång wäljer henne till maka, har allt stäl att wara belåten. Derom är jag fullkomligt öfiwertygad, instämde Eneman af fullt hjerta. Och sälert är, fullföljde asfesforskan trowärdigt, att såwäl Hedda fom jag wid hennes blifwande wal envaft få ita oss wid personens inre wärde, full: komligt förbiseende alla Yttre wilkor ... Desfa tänkesätt äro på det högsta hedrante. Också will jag heppas det lyckligaste resultat deraf. Mamsell Hedda är för god att, som så många andra unga flickor, uppoffras för fin förmö genhets skull. Sult vet, herr doktor, och för Elof att öfwerlemna fig åt den förftfommans de. Hade ej få warit fallet, kunde hon för länge sedan warit gift. MNRaturligtwis! metgaf Eneman. SHSeuned framtid gör mig ide desto mincre werkligen bekymmer — om jag faller ifrån — jag är gammal och det tan snart wara gjordt — tå står hon utan allt stöd. Gud gifwe derför att bon under min lifstid fattare tycke för någon redlig yngling — jag stulle wara den första att wälsigna dem. Eneman åsåg under tystnad huru den hederliga gumman, rörd öfwer sitt eget tal, förte näsduken till ögonen. Han tiger, täntte gumman, hand anspråfslöshet höjer honom ännu mera i mina ögen. Att han werkligen älskar henne, synes emellertid af hang förlägenhet. Att wänta tills han kommer fig för att tala, tan i alla fall ingen utstä med; jag will med ens lyfta honom till höjden af lycka. Herr doktor, yttrade gumman hjertligt och räckte honom fina båda händer, dem den hederlige gossen med en wiss