Norrländska Korrespondenten – 11 december 1866, sida 2

Kusiucrua. (Af Lea.) Forts. fr. N:o 97. Gumman såg en smula högtid lig ut; hon hade aldrig förr haft sin hand med i såtana komplotter och tyckte att bör: jan föll fia fasligt swår. Min bäste votktor, hette det, sedan bon bedt honom taga plats bredwid fig i soffan, mwår kära sjnkling tar fia ju förundranswärtt — roftorn har fannere liaen stor herer af henne. fa, menade Eneman anspråkslöst, mamsell Hedda har en särreles lycklia natur Jag trotde knappast, sedan fjutk: comen örjade utweckla fin, att hon få fort skulle slippa undan och jag fan ej äga hur glad jag är deröfwer. vita litet fan jag beskrifwa hur tad: am jag är, inföll gumman och räckte jertligt handen åt ven unge mannen, Sar någon skäl till tacksambet, är set wäl jag, som blifwit herrar med ett så stort förtroende, yttrade Eneman aft: ningsfullt, och jag wånar försäkra, att bur många patienter jaa än må komma itt behandla, skall minnet af denna för: ta aldrig sörblekna. Hon har lidit med tt mod, fom endast en få sannt gminig karakter som hennes fan utweckla. Så der ja! log aumman för sin sjelf. an hjelver mig en smula på wäg, heersmenniskan. Fa, medgaf assessorskan högt, Heda Gr en i flera afscenden owanlig flicka, ned en fast karakter och ett hjerta godt om guld och jag tror, att den man, som