Norrländska Korrespondenten – 11 december 1866, sida 2

gen lycka. OM dock är jag glad att hafe wa handlat så, emedan jag känner att det är rätt. Att för fin egen fördel bes draga en ung älskande qwinna på hennes lifs hela sällhet — må Gud bewara mig derifrån! Wäl är Elin för mig för alltid förlorad, men att genom en usel egennytta oskära den helgedom, der hens nes bild tronar, skulle jag anse lågt. Min högsta sträfwan här i lifwet skall med Guds hjelp alltid bli den, att hålla mitt hjerta så rent, att hon när som helst utan att rodna skulle kunna blicka ditin, och mången har lefwat för mindre än få här i werlden! Det war första gången jag slog mia ut och det skall bli den fifta, bedyrade assessorskan, sedan Eneman förswunnit, nu får wår Herre taga saken om hand. Men en hedersman är han i alla fall, den doftorn, fast han, tywärr! aldria blir någon man för min stackars Hedda. Nära ett år hade förflutit. Höstsolen kastade fina sista matta trå lar in genom det lilla fönstret i Elins windskupa. — Framför sybordet satt den unga flickan med ett utseende mera forgfet än någonsin, och hennes lilla nästan genomskinliga hand wekt mekaniskt det ena djupa wecket efter det andra på ett i hennes knä hwilande bref, hwilket bar spår efter nyss derpå fällda tårar. Nej, utbrast hon slutligen, i det hon med en ädel rörelfe uppsteg från fin plats och gick bort till fin byrå, på hHwilfen blid, papper och penna befunno fig. Nej, detta är ju en swaghet utan like, och jag förstår ej hwarför jag ej långt för detta återgifwet honom den enda gåfwa, hwarföre han numera skulle tacka