ban fen! jag fon aldrig förmoda annat, än att han befwarar hennes tänsla .. Wisserligen skämtar han mycket med Hilma, men just det bewisar, att han för henne ej hyser någon djupare böjelse, jag fan aldrig minnas att salia Joachim skämtade under fin friaretid. Den vots torn, den doktorn! ett par förlofninggringar ordinerade han härförleden ... hwar hade jag den gången mina ögen, fom ej såg hwartåt han jyftare .. han har ej wågat säaga rent ut, stackars gosse, emeran han är fattig, men jag skall wisa honom, jag, hwad wärde jag sätter på en redbar man, och han skall åugra, att han ej talat lånat förr; jan ffat Safta hoplade Aumman bofen, förde den under Hedtas hand, få att Hon skulle tro fia hafwa fällt den, och aflänsnade fia lika tyjt, fom hon kommit, teende i sitt finne åt den angenäma öfwerraskning, hon ämnade bereda re unga tu... En stund derefter kallade ett lätt rop Hilma in till Hedda. i Min Gud, jag har flumrat till, aoda Hilma, och haft denna bok ligaande här — ingen har wäl warit här inne, o, säg! det wore förfärligt om någon — om tante eller, ännu wärre: om han... Se få, luana dig, kära Hedda! inte tål du att bli få här upprörd — du fan wäl weta att om någon warit här, jag skulle märkt det. Tag ven, föta Hilma! och läs genaft in den — hu! jag riktigt fryser wid. blotta tanten på hwad fom kunuat hända. Twenne dagar härefter, då doktorn en wacker förmiddag hade uppwaktat fin pas tient, passade assessorskan på, rå han gick utför trappan, öppnade dörren och gaf honom en wänlig wink att stiaa in. (Forts.)