dig hushällare på sista styjfwern: ty,man måste ju Iefwa! Och härigenom blir samhället fullt af alla dessa onyttiga dag: drifware, lånhungrige stackare, sömniga förmiddags-fupare och winglare af alla flag, hwilka aldrig gjort samhället någon nytta, utan twärtom bara stjäla dagen of wår Herre, utsuga dem som ännn ega något samt förföra ungdomen i god tid till samma förderfliga öfwerdåd. Men emellertid erbjuder samhället för den yt liga betraktaren en blant sida, ty något hwar lefwer fom hundratufeu-rifsdalersfarfar, fastän mången af dessa bussar, fom äro få glada, krya och trefliga, i werte ligheten ide eger — fom Bellman fad — fjutolftedels swenskt halföre! Men det säkra är, att samhället Härigenom alltmer nedsjunker i en bottenlös dy af enskildt guagande belymmer, förfärlig ffuldsättning samt ett wådligt beroende för framtiden. Derför må man wisserligen uppriktigt tacka för de ord, fom i det offentliga yt tras till warning mot det allmänliga öfwerdådet och tanklösheten i lefnadssättet samt för hwar uppmaning att i den goda dagen tänta på framtiden och fina beräls neliga tillgångar samt att förnuftigt hus: hälla och spara. Men då man med tänt wärda och klara ord, dem hwar och en må lägga på minnet, uppmanar allmän heten till att hushalla, samla och spara — hwiltet emellertid faller fig lättare för hwar och en, fom eger nagot och ifynners vet för vem fom hast nagot att börja med, — så tyda wi, att man ej nästan uteslutande bör tala om penningen, lit: fom den wore den enda grunden och det enda målet för menstans lycksalighet. Eluz ru penningen wisserligen ar lita NÖdDMWAÄnvig för samhallets tillwaro, som mullen för oolarn, innefattar den litwäl nagot simpelt; verfor bör man, när man na: turugtwis med sitt tal om sparsamhet will rista det menstliga samfundet uppat od) ide nedat, alltid derjemte tillägga än traftigare ord om den större wigten för menstan af hennes andliga utweckling, (ed liga lif, redlighet, fosterlandskärlet o. s. w., eller de längt ädlare meolen, de hör gre witltoren och syjtena för wår uppför uran samt samhäallets lyaa och trygghet. Ty eljest tan denna i sig sjelf goda och nyttiga hushållslära oc oessa oaftatliga anmartningar till flitiga insatser i fparbanten, der man winner sa och så manga ören i ranta på vygnet, o. s. w., lätt bli en uppmaning till fall egennytta oc en widrig gulotörst. Men det menskliga fom hället av en sedlig anstalt, ej blott ett mo: gande fusheusjalljfav, menskohjertat är ingen rätnetafla och man tan ej uppför stra foll, ej heller mot fienden förswara ett land med bara pengar; det skulle wara att alltför mytet ta menskorna på föttjidan. J wåra dar har den s. k. materialismen nog många föresprålare, fom in galunda underlata att tala nyttighetens läror, hwilta säga, att fäderneslandet är i penningpungen, eller att der man mest förtjenar, dit bör man snarast skynda sig — och Amerilka eller guldlandet slukar res dau tusentals af wära förwillade bröder Men desse unge waterialisters flacka lär ror, ensidigt framställda och uppfattade, förstöra all ädel medborgerlighet: Elfwa apostlar framburo kärlekens bud, men han med pungen förrådde både kärleten och mästaren. För öfrigt må man gerna tala om penningens wigt oc nödwändigheten att ipara; men man bör aldrig uteslutande fram ställa nyttighets-läran, utan att med det samma påminna om samfundsmenskans högre och ädlare drifter; nyttan, ftyfrars — — fill Hodde Gran skysjo utan tw5fwofl Ave