nom. Men en swag qwinna bör se fig för. Det finner jag lika naturligt, fom att mången sedermera afundades agjedforn hans lycka. Se få, herr doktor! blygs han inte att smickra gumman, men det är det samma, jag är öfwertygad att han ändå menar bra och — gutskelof! salig Soachim war belåten, det fan jag säga utan skryt. Finge jag en fåran man till mina flickor, skulle jag hålla trolofningshögtid i morgon dag, men det är ondt om dem fom äro fådrana. Med all den aktning Eneman kunde bysa för salig assessorn, hwars precisa bild just bligade ned på honom från wäge gen, war han ändå owiss om fwad flice forna skulle sagt om en såran friare, ben de dessutom, enligt gummans ordalytelse, stnule blifwit twå om. Men han befriaces från fina twifwelsamma tanfar wid flickornas inträdvande, Och nu kunde assessorskan ej klaga öfwer bristande lifliahet hos flickorna, synnerligaft hos Hilma, hwilken fann särdeles nöje i att qwickt och träffande upptaga och beswara Enemans anmärkniugar. Herda war mera tyst, men gaf dock sin gärd åt samtalet och såg def utom få blid och wänlig ut att det war godt att fe på henne, hwilket också Eneman ganska ofta gjorde, ehuru hans skämt nästan uteslutande riktades åt Hilma. De få ord han ställde till Hedda buro reremot pregeln mera af en broderlig tillaifwenhet, äfwensom de för en uppmärksam åhörare röjde mera aktning. De gånger Eneman talat med Hilma om Herrman, hade ban af hennes djupa rednad och tyrliga förwirring trott fig märka hennes hjertas tihständ. Det