språkslös, wann hon deras hjertan, så att de fullkomligt betraktade henne som sitt eget barn. Hedda Alvin war nu 20 år, och som hon war båke rik och en aanffa täck flicfa, saknares ingalunda tillbedjare, men hon tycktes hafwa ärft samma smak fom hennes fostermor och namne: hon påstods redan hafwa till flera swarat: nej, jag tacfar. Det gör du rätt i, barn, menade assessorskan; ftfadvar aldrig att man fer Hedda log för sig sjelf öfver den lilla aummans wiatighet, då hon yttrade detta. Hon wisste nog, Hedda, att om hon en dag underrättat gumman om, att hon gjort sitt wal — ty i vegja affärer ber flöt hon alltid sjelf — skulle denna Hhafwa swarat: Det war rätt, barn lilla; det är ite wärdt att wälja i wäpplingen tills man stannar i starren. Hufwudsumman war, att assessorskan litade wida mer på lilla Heddas omprö: me än på fitt eaet och att följaktligen allt hwad lilla Hedda gjorde war wäl gjordt. Denna unga, älskwärda flicka war det, fom nu skulle utgöra Hilma Edings dags De båda unga flickorna trifdes ganska wäl tillsammans od) när tant Hedda hade fina whistqwällar, war det deras