A LE— man märkte, att när den lilla wexte upp ech började tala, war det endast ett — eller rättare trenne ord — dem sadern ej gerna hörde henne säga, och dessa woro: nej, jag tackar. Men hwem har ej, då man något lefwat med i werlten, gjort det rönet, att lyckan är trolös. Efter ett sexåriat fällt äktenskap lem nade hofkamrer Alvins maka detta jar: diska och i detta fin man, nästan förinz. tad af fora. Knappt ett år öfwerlefde han sin Lovisa och) kännande att han ens cast hare få dagar qwar, sände han till fru Meiert en ödmjuk begäran att bon wille besöka Honom — han hade något af wigt att s n henne. Denna gången fick den stackars hoffamreren ja på tin anhållan. Fru Meiert fom. Då bad den döende, fom war utan några närmare slägtingar, att fru Meiert, jjelf barnlös, skulle bli en mor för hang lilla Hedda. Entast då, påstod han, kunde han dö nöjd. Barnets oskuldsfulla utseende — fan: ske äfwen dess namn — rörde frn Meiert; hon tog den lilla i sin famn och räckte trofast fin hand åt den döende fadren. Efter några timmar war denne ej mer, och med tärade ögon wände fru Meiert hem, medförande fitt teftamente. Hon, ven lilla, blef en liten wänlig stjerna i makarnes hem. Blid och an: