luft att uppe på det gemensamma rums met fitta bopkrupna på ven lilla soffan, och tala förftånd fom de sjeljwa helt allwarligt benämnde det. Just en såran afton, tre månader ef ter Hilmas ditkomst, funno de fia mer än wanligt stämda för medtelanden. Wet vu, lilla Hilma, yttrade Hedra och smekte hennes hand, attjag ir rädd du lers mid det här änlå, fast tu ej will tillftå det. Du fer få sorassen ut ibland, att det riktigt gör mia onrt. Jcke må tu tro att jag will tilltwinga mig vitt förtroende, men om du will skänka mig något sårant, fan jag sörsäkra dig att jag båre skall hålla det heligt och af hjertat deltaga i dina bekymmer. BHet tror jag, Ocdda, swarade Hils ma rodnande, och jag tycker mig aldrig kunna wälja någon wärdigare förtrogen än tig. Men säg min förft: har du ej den ringaste aning om orsaken till min bitfomft ?2 Nej, jag bedyrar! tant nämnde ens dast att din mor welat hafwa dig hit upp för att fe dig lite om i hufiwuds staden, för att sedan der nere på landet hafwa något roliat att minuag uMinnas, hwiskade Hilma sorgset. Mej, goda Hedda! jan är här ej för att minnas — men fanffe för att glömma, (Forts.)