Norrländska Korrespondenten – 30 november 1866, sida 3

efter en assessor Meiert, war en mälmående, liflig och hjertans god gumma, som, när hennes mops befann fig wäl och när twå gånger i weckan fom man: ligt hennes trenne gamla wänninnor kommo att tillbringa aftonen hos henne wid whistbordet, tyckte sig hafwa intet öfrint att önska här i werlden. Det är wackert att wara förnöjd, och det war gumman. Nu war det få, att innan falig Ios achim blifwit rörd af hennes oemotftåndliga behag — för femti år fen — bas de en häradsskrifware Alvin blifwit det: samma och erbjudit henne hjerta och hand, samt en framtid rit på tro och tärlet. Nej, jag tadar, hade moster Hedda swarat. Mej, jag tackar, suckade häradsffrifwaren för sig sjelf, och så wäntade han ett år, för att se om hon ej derunder skulle förmå sig att borttaga det dumma ordet nej. Härarssskrifwaren tyckte att jag tadar war alldeles tillräckligt och bra mycket wackrare. Och få friade han omigen. NMej, jag tackar, fick han äfwen nu till swar. Då tog han fig för att fråga efter orsaken, hwarföre han wid hwarje nytt frieri alltid skulle marteras af dessa fördömda ord. vMitt hjerta har inga andra för herr häradsskrifwaren! (Forts.)