Norrländska Korrespondenten – 30 november 1866, sida 3

le föra denna till hennes bestämmelscort, fatt redan i wagnen och för sista gån: gen lutade sig Hilma mot fadrens bröst, hwarefter hon med högt rodnande kind räckte Herrman sin hand till farwäl. Herrmans sköna ansigte war blekt och uttryckte den djupaste smärta. Med häftiahet fattade han den framräckta lilla handen och wille trycka en kyss derpå, men hastigt jom blixten drog Hilma den undan, nickade blott och hoppade upp i droskan, samt gaf med fin wanliga be: fallande ton — glömsk af att modren satt wid hennes sida — Fonsfon befallning att köra. Ånnu en blick sände hon mot de qwarlemnade; om dess sista stråle träffade fadren eller Herrman, kunde denne sednare ej för sig sjelf afgöra, ty wagnen ryckte till i detsamma och rvullade bort. Ej förr än hwarje ljud deraf dött bort, gingo herrarne in i salongen, men den djupa suck, lagmannen i detsamma drop, skar Herrman genom hjertat fom en pil. Posten gick just denna dag till Herrmans hembygs, men, stackars Elin! hon fick ett bref så tankspridt och kyligt, att morgonselen fann henne med förgråtna ögon. Wi wilja nu kasta en hastig blick in i det hem, som i månader skulle blifwa Hilmas. Hilmas moster, sedan flera år enka