Norrländska Korrespondenten – 30 november 1866, sida 3

ligt det syntes henne att nå sitt mål. Detta hörde till hennes natur och ökade endast hennes lidanden. Dagen för Hilmas afresa randades. Lagmannen war ur humör och frun ba dande i tårar. För första gången skulle de på långa månader lemna från sig sin älsklina, wisserligen till en god, märde rad slägtinge, få att de i detta hänseende kunde wara lugna, men hon skulle dock bort, detta tjusande, nyckfulla, älskade barn, som de afgudade, och hwars lycka — i jordiskt afseende — war deras Ief: nads hela mål. Herrman hade ju få wäl passat hen ne! Föräldrarne hade få många gåns ger märkt, huru han med all en äldre persons godhet mot ett sjelfswåldigt barn gifwit wika för hennes små infall, ja, sökt gissa fig till och om möjligt före kommit hennes önskningar — just en sådan man borde deras Hilma ha, tt de kunde ej neka för fig sjelfwa, att finge hon en sträng, allwarlig man, skulle hon med sitt upproriska lynne sätta sig till motwärn och då — farwäl med lyc fan! ty gifwa wika mar wäl då den ene da dygd, föräldrarne icke funde tilltro henne. i Hilma war förtjusande, der hon i fin ytterst smakfulla resdrägt stod färdig att taga afsked af de hemmawarande. — Modren, som skulle följa sin dotter till Norrköping, derifrån ångbåt widare fful: