twänne gånger hade han efter fin åter: komst, tillsammans med morbroderns far milj warit inviterad på supe i granne ffapet, och båda gångerna hade han haft tillfälle iakttaga huru hans anseende, efter förlofningen, sjunkit i fällffapslifwet. Hwarje hang infall ansågs fordom fom en blixtrande qwickhet och belöna: des med de huldaste smålöjen, under det man numera knappt låtsade höra hwad ban fade. Jngen swärmor in spe wine fade honom till fig, för att säga Honom en artighet angående hang magnififa bhalgdufgrog eller hans hHarmanta walg. Stackars Herrman! hans säkerhet i ftora werlden kring Hellenä8 hade fått en swår stöt och ju mer han såg, desto me ra mörk blef han i fitt finne. Och ingen Elin, som uppmuntrande stod wid hans sida ... Han tordes ej blicka framåt. Oc Hilma sedan! Först i det ögon? blick Herrman reste från Hellenäs, för att besöka sitt hem, hade hon fullt förstått hwad han mar för henne, denne wackre, lefuadsglade, älskwärde kusin med sitt weka, känslofulla lynne, som hon, iust för det war alldeles motsatsen till hennes eget, älskade dess mer . . . Hon hade räknat dagar och timmar till hans återkomst, fullt förwissad att hennes känsla delades af föremålet derför — och få återkom han — bunden, för henne för alltid förlorad. Hilma älskade häftigare, ju mer omöjs