Norrländska Korrespondenten – 30 november 1866, sida 2

jag, få ... här sinns f å många dåliga fruntimmer till ... SHurrab! hjertans Lena lilla — ge mej nu lilla pussen till bekräftelse, så T de både klappat och klart. Tack mas dam Jonsfon! Lena hade rätt; Hilma skulle merkli gen resa till Stockholm, ett förslag af föräldrarne, för att hon, om möjligt, skulle glömma sitt unga hjertas sår och undwika att genom ett fortfarande mir stande i hemmet förråda sina känslor för den, som minst af alla borde ana dem . . . ad, han såg nog, han, fast han låtsade blunda . .. Det hade warit ledsamma dagar, de der fom förflutit sedan den märfmärdis ga upptäckten i kabinettet. Lagmannen och äfwen hans fru woro wisserligen fortfarande wänliga mot Herrman, men bådas hjertan blödde af ett swiket hopp, hoppet om sitt enda barns framtida lycka. Herrman hade begärt och erhållit morbroderns löfte att denne skulle anwända allt sitt inflytande,för att skaffa honom dender lilla omtalade rådmangbefattnins gen, hwarföre han således kunde hoppas att mid Hilmas återkomst wara borta... men det war ännu åtta månader dit och att döma efter denna första skulle de blifwa förfärliga för Herrman. Slott