stölder biifwit begångna inom Aljta oc ten, utan att tjujwarne kunnat upptädas förr än nattell emellan den 31 Oltoder och 1 November, då litet snö föll, som underlättade deras gripande. — En bonde hade några nåtter förut sörlorat ur sin tällare en större bytta inneyällande smör, som han förstnämnde dag letade i höla: dorna omlring sin gård, belägen en qwarts mil från öfriga grannar. YPå det stulna fic han ingen spaning, men ett misstäntt spår ledde till stogen, hwarföre han upp: budade solt som ejterfolj de detsamma, då de efter en timmes gång lommo till en stoceld och der fågo 2:ne larlar, hwaraf den ena tog till stylten, och ej stannade på gifwet rop utan af all förmåga fiydde undan, hwarföre en soldat som medförde sin niufkot skickade en kula efter honom och träffade wenstma armen. Det oaktadt fortsatte han färden, men lom emot en olöt myra der hau utmattad efter Å blooförlust nödgades gifwa sig fangen De begge personerna affördes till läns mannen och igentandes un wara ffrädderis arbetaren er 3 Ölsson från Hässja och förre dväns gen Erik Andersson fran X Önnederg, Alfta socken, hwitten under sista halfäret tvinga strytit flera socknar i Helsingland och WWes srviarlano, och der föröfwat stölder, samt natten förr än de grepos föröfwat inorott i Atlsta och stulit Detyvtigt med waror från westgotehandianden 3 Rydin, hwarefter de i rummet på twenne sarskilota ställen ans I lagt mordbrand, som litwäl ide gått i fullbordan. Erit Andersson som ar ine sand till länscellfängelset är 24 år gam I mal, stor och lång till wäxten, widgar en del af brotten, men netar jör atstilliga delar deraf. Per Olsson ar endast 20 år gammal, kort och spenslig till wäxten, men mera förhärdad och unekar till allt. Han förwaras hos lansmannen i Alsta och åtnjuter der skötsel och lälarewärd. — Patent, Kongl. kommerskollegium har r tillagt William Ging wid Askesta sägwert i Söderhamns-trakten patent under fem ärs tid å en af honom förbättrad nuaskin för hwässning af sågblad för få wäl ramfom cirtelsågar. — Jnsamlingar wid bröllop och barn dop till lasaretter och fattiga, hwarom gamla föreskrifter från 1743 oc 1753 funnits och somligstäds efterlests, dehöjwa hädanefter ide urägakomma. Kongl. maj:t har nemligen fastställt sednaste rits dagsbeslut om kegjs olämpliga bestattningars upphörande. — Med anledning of den kehaarde penningbristen, fom öfweralt i landet gör sig länbar, gör Upsalaposten några allwarliga erinringar vem wi önskade matte tillbörligen behjertas öfwerallt och specielt i wårt fattiga Norrland, hwars innebyggare, oaktadt den mångenstädes förhandenwarante nöteu, i aumänhet föga eller intet wilja inskränka fia i fråJa om lyx och öfwerflöds artiklar, hwilla nu för tiven uppsluka stora penninges summor och småningom mer od) mer ute arma lantet, sedan te förut få riktiga arbetå-förtjenfterna numera ide stå till: buts. Männte tirning skrifwer: Att tillståntet är beklagligt och olyckligt, ver: om kan endast wara en fråga. Men ket är få olyckor af hwilka icke något godt fan hemtas för förstånd och wilja, för insigt och hanrlina. Det goda som man af det närwarande beklagliga till: itåndet bör funna hoppas, är, att ret måtte blifwa för den lättsinniga swenska nationen en allwarsam lexa, en helsosam lärdom för jramtiden. Jhärtiat arbete och genomförd sparsamhet äro twenne tardinaldygder, med hwilka, swenskarne af alter aldrig warit förtrogna, Deremot hafwa de städse åkagalagt ett särdeles benäget sinne för hwila på lagrarne (hwilket på ren proja wäl betyder det: jamma fom lättja), för flärd, grannlit, lyx, wällefnad ech slöseri, allt förtjen Iter, som nu från de bildade klasserna som bäst hälla på att tränga igenom färnan af folfet ända ned till ren tje